Kyrkans och den enskilde kristnes gränssnitt mot samhället och samtiden är ett spänningsfält med starka laddningar. Hela skalan från en kyrka som är ett med maktapparaten till församlingar som låter sig marginaliseras genom att ta avstånd från ”världen” finns representerat i kristenheten. Båda extrempositionerna berövar evangeliet dess relevans och ”sälta”. När bibeltexterna behandlar kristenhetens förhållande till samhället pekas vägen ut som undviker dikena. Dessa diken är att antingen totalt slukas av världen eller motsatsen, en förlamande beröringsskräck och rädsla för det omgivande samhället. Jesus pekar ut vägen och formulerar en grundläggande position i sin bön. ”Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda.” Det är inte genom att fly från samhället som det kristna livet vårdas. Tvärt om, det är i spänningsfältet där samhället berörs som evangeliets diamant glimmar som starkast.
Det har sedan Jesus egen tid alltid funnits en friktion när Hans rike berör samhället. När Herodes försöker komma åt Honom lyser humorn igenom. Hälsningen som skickas med maktens lakejer till despoten är ”Hälsa den räven”. När de goda nyheterna förändrar Efesos mobiliserar silversmedernas fackförening alla krafter för att rädda avgudaindustrins vinster.
Exemplen på hur trons människor förändrat sin samtid är oräkneliga. Pastorn Martin Luther King beskriver sin tro när han ropar ut ”jag har en dröm” och USA tar en ny politisk kurs. Mose och Aron begär ” Släpp mitt folk” vilket befriar judarna ur slaveriet. Moder Theresa ger fattiga döende värdighet. Detta blir globalt opinionsbildande. Trons portalfigurer i Bibeln förändrade sin samtid. Bibelns träffsäkra analys är: ” Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet och få löftena uppfyllda”.
Ett brev från Jeremia riktat till de deporterade i Babel beskriver trons grundläggande förhållningssätt. Bakgrunden är att falska profeter med en attityd av andliget hade uppmanat det undertryckta folket att passivt invänta en snabbfix inom två år. Verkligheten var att det återstod årtionden av fångenskap i Babel, arketypen för ett samhälle som bekämpar de troendes värderingar. Texten ger en klar bild av det komplicerade förhållandet som de troende hade till det omgivande samhället. De beskrivs som fångar som Nebukadnessar hade fört bort från Jerusalem till Babylonien. Samtidigt säger Gud i brevets inledning att det var Han som hade fört bort de deporterade. Spänningsfältet var alltså att de troende samtidigt var fångade i Babel och av Gud placerade där. Jeremias brev uppmanar till ett positivt förhållningsätt. ”Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.” Främlingskapet fick inte leda till förlamning och passivitet. Det är anmärkningsvärt att de deporterade uppmuntras att tänka positivt om framtiden och att långsiktigt arbeta för framgång och expansion. Man skulle engagera sig i samhället, bygga hus, plantera trädgårdar, bilda familj och inte förminskas.
Man uppmanas att helt slå dövörat till för dem som åberopar en hög andlighet med drömmar och så kallade profetior som passiviserade och skapade en miljö av ödestro. När en lat och passiv fatalism kläs i andliga termer blir den svår att stå emot. Den etthundra trettiosjunde psalmen beskriver hur det bortförda folket tappade framtidstron. ”I pilträden som växte där hade vi hängt våra lyror.” Musiken tystnade och man satt gråtande helt förlamade av hopplöshet.
Motsatsen till resignation är hopp. Där tron finns skapas hopp, framtidstro och engagemang.
Överallt där väckelsen drar fram påverkas ett samhälle. Det är inte en tillfällighet att väckelsebygder och företagsamhet finns på samma karta. Andligt uppvaknande följs oftast av ett blomstrande samhälle. Där tron får fäste byggs det sjukhus, hålls tider, sluts pålitliga kontrakt, bildas familjer, föds barn och planeras för framtiden. Kort sagt hoppet tänds!
Trons människor sitter inte stilla och väntar på bättre väder eller en schyst känsla. De är intellektuellt och engagemangsmässigt fokuserade på att utveckla och förädla. Man investerar och planererar i övertygelsen om att man är framtidens folk. De är inte konjunkturkänsliga eller trendberoende. De följer inte opinionen de skapar opinion.
Tro är inte ett mått på hur stora steg man tar. Tron är riktningen i vilken man successivt tar de små stegen åt rätt håll. Trons människor sår, vattnar och bygger för att den stad och det land man finns i skall blomstra. I Jeremias brev till de deporterade ger Gud en tydlig avsiktsförklaring. ”Jag vet väl vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens, till att ge er en framtid och ett hopp.”
Dan Salomonsson,
pastor och styrelseledamot i Claphaminstitutet
Artikeln publicerad i Världen Idag 2012-04-13
