Hur skulle man utifrån kristen synvinkel agera på de månghundraåriga muslimska erövringarna, som aktualiserades när man i det kristna östromerska riket åter var direkt hotad av sunnimuslimsk seldjukisk-turkisk aggression vid 1000-talets slut? Stora landområden i Arabien, Persien, Mindre Asien, Syrien, Palestina och Nordafrika hade redan fallit, kristna pilgrimer var fortsatt attackerade, och nu stod de fientliga muslimska trupperna i Konstantinopels närhet, varför kejsaren Alexios I Comnenos (1081–1118) inte såg någon annan utväg än att vädja till de kristna i väst om hjälp. En envoyé mötte påven Urban II (1088–1099) i Piacenza i mars 1095.
Men att vädja till väst om hjälp var ingen enkel eller problemfri sak för kejsaren. Sedan år 1054 var ju schismen mellan öst och väst ett faktum, och de kristna i öst såg med misstänksamhet på de kristna i väst, som bland annat ansågs hålla heretiska åsikter och felaktigt hävda påvens primat över hela kristenheten. Men behovet av militär hjälp var direkt överhängande. Vid kyrkomötet i franska Clermont-Ferrand steg påven den 27 november 1095 upp på ett träpodium och talade till klerker och lekmän om vädjan från öst. I sitt tal, som endast finns bevarat genom en sammanfattning av en munk vid namn Robert, förklarade påven hur kyrkor hade förstörts, altaren vanhelgats, kristna omskurits och blodet smetats in på altaren eller hällts i dopfuntar, hur kristna torterats och dödats och kvinnor våldtagits. Öst måste räddas från brutalitet och förödmjukelse. Jerusalem, där Jesus predikat, dött och uppstått, måste befrias, var påvens budskap. Detta blev startskottet till det första korståget, vilket alltså (nota bene!) inleddes mer än 450 år efter det att muslimska militära erövringar påbörjats och förödmjukande dhimma-styre med skyddsskatt för judar och kristna snart därefter införts.
Den lärde och fromme kyrkofadern Augustinus hade redan på 400-talet resonerat omkring frågan när man som kristen politisk ledare kan tillåta eller bruka våld, eller om krigsföring kan rättfärdigas. Han menade att krigföring kan vara ett nödvändigt ont, något som en god politisk ledare kan tvingas till att bruka, och under vissa givna förutsättningar kan bruka med fortsatt hög moral. Så hade exempelvis återerövringen av Spanien förklarats vara en rättfärdig och rimlig respons till de tidigare muslimska erövringarna i landet. Men krigföring var aldrig tänkt som något redskap inom den kristna kyrkan.
Hur skulle man nu agera? Efter det att Urban II:s ord hade spritts i Europa blev svaret till öst tydligt och klart. Man ville befria Jerusalem och öppna möjligheten för säkra pilgrimsvandringar till den heliga staden. Det var för många under denna tid som om Kristus själv hade kallat och att det var dags att förneka sig själv och ta upp sitt kors och följa honom (Matt. 16:24), att lämna hus och hem, systrar och bröder, far och mor, eller barn och jordagods för Kristi skull (Matt. 19:29). Man såg det som att Kristus korsfästes åter och åter när kristna förföljdes och dödades.
Saken hade både andliga och materiella sidor. Så kan nämnas att varje korsfarare avlade ett pilgrimslöfte inför Gud. Alla skulle besöka gravkyrkan, som hade börjat återuppbyggas 1037. Det var ett led i att kunna ta emot syndernas fulla förlåtelse. Detta pilgrimslöfte åtföljdes inte sällan av löften om fasta och avhållsamhet och/eller andra löften för andlig välfärd. Korsfarandet var förknippat med en tanke om botgöring och nåd, men också om välgörenhet, en livsgärning inför Gud, och inte främst som någon typ av proto-imperialism.
För det stora flertalet av korsfararna var kostnaderna och riskerna alltför höga för att ge sig ut i enbart materiellt vinstsyfte. Modern forskning har för övrigt krossat myten om att korsfararna främst bestod av giriga adelssöner utan land, rånarbaroner och penningkära munkar. I själva verket var endast en liten minoritet riddare, och en majoritet av dessa var landägare. För alla var påfrestningarna enorma. Men grundtanken var: Deus vult – ”Gud vill det!”, alltså Jerusalems befrielse och möjliggörandet av pilgrimsbesök i den heliga staden, botgöring och nåd. För många riddare var det en plikt att återgälda det som Gud skänkt dem i livet. De var män med vapen i hand, men många tillhörde familjer som i generationer skänkt gåvor till och begärt förbön i kyrkor och kloster. Många var fromma och idealistiska, andra var säkert arroganta och grymma, men det hörde till tiden att den de alla först och främst skulle frukta, det var Gud. En mix av människor, också många kvinnor, gav sig iväg av olika skäl, men utan tanken på att ”Gud vill det” hade de svårligen lämnat hus och hem. Hur många gav sig iväg under det första korståget? En uppskattning är 130 000 personer, varav 13 000 var riddare eller adelsmän och mellan 15- och 20 000 icke stridande. Man startade resan i augusti 1096. Enbart 40 000 nådde Nicea i juni 1097 och blott 15 000 till Jerusalem år 1099, som besegrades efter en tredagars fasta och slutstrid. Vi kan räkna med att striderna var blodiga. Att alla judar i Jerusalem dödades är inte korrekt, men det är inte osannolikt att de fick förflytta alla döda ut ur staden och att de fick lösa sig ut ur staden till frihet.
Det bildades fyra områden under västs ledning med Edessa, Antiokia, Tripoli och Jerusalem som centra. Det mest myomspunna lär kungadömet i Jerusalem vara. Riddarordnarna, såsom Tempelherreorden (1119), tillskapades för att försvara och upprätthålla områdena och pilgrimslederna – men även för att vårda sjuka, med mera. Följande korståg, det andra (1147-49), blev ett misslyckat försökt att återta det till muslimska styrkor förlorade Edessa. Det tredje (1189-1192) hölls efter det att Jerusalem fallit; det förödande fjärde (1202-04) drabbade Konstantinopel genom västliga härjningar, vilket starkt upprörde påven. De mest långsiktiga och negativa konsekvenserna var förmodligen de inom själva kristenheten, just på grund av den misstro som nu fördjupades mellan bysantisk och västlig kristendom. Hållpunkterna i korsfararnas öst föll efterhand och Jerusalem, som fallit vid slaget vid Hattin 1187, då Saladin besegrade korsfararna, återtogs inte (förutom under 15 år, 1219-1244), trots försök därtill, såsom vid sjätte och sjunde korståget. På 1290-talet hade allt förlorats till muslimerna. Inte undra på att korstågen inte setts som något problem i den muslimska historieskrivningen. Inte förrän de blev ingredienser i antivästretorik många, många hundra år senare.
Kjell O. Lejon
Professor i religionsvetenskap vid Linköpings universitet, samt Fellow vid Claphaminstitutet
Artikeln, den andra i en serie om tre, publicerad i Världen Idag 2015-05-28
