Biskop Esaias Tegnér var en ordens man, och han skildrade Sveriges bildningssituation på följande sätt:
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbariet var en gång fosterländskt
En gång för länge sedan, under den barbariska tid som Tegnér refererade till, reste munken Ansgar till svearna för att börja missionera. Men det var farliga tider, och under seglatsen på Östersjön plundrades båten som han och hans följeslagare färdades på av vikingar. Ansgars följe överlevde trots allt, och kunde så småningom nå kung Björn i Birka, men de hade drabbats av en oerhörd förlust: rövarna hade stulit deras bokinnehav på nästan 40 böcker.
Så börjar Sveriges intellektuella historia runt år 830: med att sjörövare stjäl kyrkliga böcker. På motsvarande sätt börjar ett nytt avsnitt i både nordisk och europeisk historia med att vikingar bränner det engelska klostret Lindisfarne år 793. Tjuvgodset utgjordes inte i första hand av vanliga biblar utan kanske snarare av en rad gudstjänstböcker: missalen (mässordningar), evangeliarier (kyrkoårets texter), breviarier (bönböcker) med mera, latinska böcker som skulle användas i gudstjänster och i det dagliga bönelivet.
Här kunde Sveriges intellektuella historia ha slutat, men kyrkan gav sig inte. Man skickade fler och fler missionärer till Norden, vilket innebar att Danmark, Norge och Sverige började kristnas på 900-talet, och kort därefter följde Island och Finland.
En av kyrkans viktigaste kulturgärningar har alltid varit att bygga upp skolsystem. För svensk del kan man konstatera, att detta skett vid inte mindre än tre tillfällen.
Den första skolepoken började i tidig medeltid. För att kyrka och församlingar skulle fungera behövdes präster, och präster behövde utbildning. Åtskilliga kloster blev viktiga lärdomscentra. Likaså kom alla domkyrkor med större eller mindre framgång att fungera som skolcentra. Mot slutet av medeltiden fanns det skolor i alla Sveriges städer. För dem som behövde högre utbildning fanns möjlighet att söka sig utomlands, inte minst till universitet i Paris, där dussintals svenskar kunde befinna sig samtidigt. Med tiden började också allt fler söka sig till Tyskland, vilket blev en viktig förklaring till reformationen i Sverige.
Med andra ord: Utan den romersk-katolska kyrkan hade vi knappast haft några skolor över huvud taget i Sverige – och hade vi ens haft ett skriftspråk? Detta exemplifieras speciellt tydligt i Sveriges äldsta skriftliga källor – runstenarna. Man har hittat cirka 2 000 runstenar i landet, varav cirka 75 procent har en kristen text. Även där märks kristendomens betydelse.
Vid reformationsprocessen i Sverige under 1500-talet böljade konflikterna fram och tillbaka. Man kan notera att en rad framträdande personer under denna period återfanns i skolans värld, både på den romersk-katolska och den framväxande evangelisk-lutherska sidan. Inte minst skolan i Stockholm spelade en viktig roll under Johan III:s tid. Till sist, 1593, blev Sverige formellt lutherskt. Detta innebar samtidigt att många av de internationella kontakterna bröts på det intellektuella området, eftersom kontinenten dominerades av romersk-katolska nationer.
Under tidigt 1600-tal börjar den evangeliska kyrkan i Sverige att bygga upp det svenska skolsystemet på nytt, och Uppsala universitet, grundat 1477, börjar samtidigt rustas upp. Nu inträder den andra stora skolepoken i Sverige. Gradvis byggs skolsystemet ut, särskilt i anslutning till domkyrkorna, till exempel i Västerås under biskop Rudbeckius tid. Här läggs grunden till den intellektuella blomstring som kommer på sikt, inte minst med framstående naturvetenskapliga forskare som Linné med flera. Så småningom hade Sverige inte mindre än fyra universitet, alla försedda med en teologisk fakultet som ansvarade för prästutbildningen i landet.
Sverige på 1600-talet hade Europas och världens högsta läskunnighet, alltså mer än i dagens Somalia och Afghanistan. I Leksand vid slutet av 1600-talet kunde 80-90 procent av invånarna läsa, kvinnorna inräknade! Varken kyrkan eller övriga samhället ansåg dock läskunnigheten vara tillräcklig, och många kunde inte skriva. Därför kom omsider folkskolestadgan 1842, där församlingarna under prästens ledning fick ansvar för att alla barn skulle få en grundläggande skolgång. Detta var den tredje stora skolepoken i Sveriges historia. Ingen kan undgå insikten att kyrkan och församlingarna spelade en nyckelroll i den här fasen av svensk skolutveckling. Vid denna tid fanns det inte ens några borgerliga kommuner; dessa skapades först på 1860-talet.
Utifrån den historiska bakgrunden vore det förstås rimligt att den svenska staten och samhället i stort visade en oerhörd tacksamhet över vad den kristna kyrkan betytt för kultur, bildning och skolväsende i Sverige. Inte sant?
Nej, inställningen har märkligt nog blivit helt tvärtom. Under mitten på 1900-talet sekulariserades det svenska skolsystemet. Statsapparaten tog över ansvaret för skolan, vilket i dåvarande situation var en rimlig utveckling. Det orimliga var att man samtidigt gjorde allt man kunde för att försvåra för kyrkliga organisationer att finnas kvar i skolarbetet och inte minst: att driva fristående kristna skolor. Utifrån den ideologiska inriktningen hos dåtidens politiska ledning var det knappast överraskande. Stellan Arvidsson, Sveriges ledande skolpolitiker under Erlander-epoken, drev en medvetet ateistisk linje. Mycket av sin inspiration fann han i diktaturens Östtyskland, som han försvarade till sin död, långt efter Berlinmurens fall.
Ett stort trendbrott skedde 1991-94 under regeringen Bildt. I en allmän privatiseringsvåg från regeringens sida öppnade utbildningsminister Per Unckel upp för fristående aktörer att driva skolor, vilket också fick effekt för kyrkornas del. I nuläget finns det cirka 16 000 skolor i Sverige, av vilka cirka 4 000 (25 procent) är fristående. Majoriteten av ”kristna friskolor” är en rad kyrkligt drivna förskolor. Antalet ”konfessionella friskolor” på grundskole- och gymnasienivå är blygsamt, cirka 80 stycken. Det handlar i praktiken om någon enstaka judisk skola, ett tiotal muslimska och några dussin kristna. I Kristna friskolerådet ingår cirka 60 grundskolor respektive sex kristna gymnasieskolor. Denna lilla rest av ett landsomfattande kyrkligt skolsystem som gav Sverige världens högsta läskunnighet redan på 1600-talet riskerar inte att dö ut. Många av dem fungerar mycket väl och växer. Men de riskerar däremot att förbjudas, vilket vore ett allvarligt ingrepp i strid med FN:s förklaring och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
För våra beslutande politiker torde ovanstående sammanfattning med tydlighet visa att det moderna västerländska skolsystemet i princip är en kristen uppfinning. Detta faktum kanske är obekant för svenska politiker, men det är däremot väl känt för hundratals miljoner människor i Afrika och Asien. De vet att i land efter land har den kristna missionen byggt upp de befintliga skolsystemen och skapat deras skriftspråk. I själva verket är biblar och bibeldelar de första tryckta texterna på hundratals skriftspråk.
Det är tack vare de kristna kyrkorna och inte minst det kristna utbildningsväsendet som den västerländska kulturen skapats. De senaste månaderna har ett antal politiska partier i Sverige drivit på för att kristna kyrkor och organisationer ska förbjudas att driva skolor! Om de kristna skolorna stängs, kommer detta inte att lämna Sverige opåverkat.
Vårt lands möte med den kristna, västerländska kulturen började med en stöld av ett 40-tal böcker. Ska Sverige 1 200 år senare kröna utvecklingen med att stänga de sista kristna skolorna? Om så skulle ske blir kanske framtidens domslut över det tidiga 2000-talet att detta var den tid då barbariet åter blev den svenska linjen.
