I ledaren i YA 6 februari hävdas att det ”är lätt att argumentera mot mer offentliga bidrag till religiösa samfund. Sverige har inte någon statskyrka. Religionen har inte en framskjuten plats i det sekulära samhället. I stället är religionen i högsta grad en privat angelägenhet. Därför vore det mer rimligt att istället för att ge fler och mer bidrag till religionsutövare göra precis tvärtom: dra in det offentliga stödet till Svenska kyrkans prästutbildning. Om ingen får statligt stöd är det också ett utslag av klassiskt, svenskt rättvisetänkande.”
Ledarskribenten ogillar Leijonborgs förslag att ge statliga bidrag till en svensk imamutbildning för att befrämja muslimers integration i det svenska samhället. I stället föreslås i namn av ”klassiskt, svenskt rättvisetänkande” att dra in alla statliga bidrag till Svenska kyrkans prästutbildning. Som om det skulle lösa muslimernas bristande integration.
Det är fler svenskar som under ett år besöker en gudstjänst än är på ett idrottsevenemang, alla idrotter sammantagna. (SCB:s ULF-undersökningar bl.a. publicerad i Kulturrådets omvärldsanalys 2000). Innebär detta ”klassiska, svenska rättvisetänkande” att allt finansiellt stöd till idrotten och dess ledarutbildning bör dras in? Idrotten har ju en mindre framskjuten plats i det sekulära samhället än religionen. Nej, naturligtvis inte. Idrotten gör en stor folkhälsoinsats, skapar gemenskap och fostrar ungdomar till ansvar och teamarbete.
I sin önskan att förpassa religionen till ”en i högsta grad privat angelägenhet” missar ledarskribenten hela den samhällsnytta som kyrkor och samfund utför i Sverige, som barn- och ungdomsarbete, arbete med socialt utslagna och missbrukare tex genom DKSN/Hela människan, Frälsningsarmén och LP-verksamheten, besöksverksamhet och diakoni, sjukhuskyrkan, missions- och biståndsarbete. Låt mig bara nämna nationella katastrofer som Estonia och Tsunamin för att påminna om det ovärderliga stöd i sorgearbete och kriser som bedrevs och bedrivs genom de olika kristna samfunden. Tusentals par blir hjälpta i familjerådgivning med kristna huvudmannaskap. Konfirmationsundervisningen ger en oerhört viktig fostran och normöverföring.
Den sekulära delen av västvärlden är en udda minoritet i världen och en historisk parantes. Över 90 procent av världens befolkning bekänner sig till en religiös tro. Det blir en förmäten, snudd på patetisk, svensk imperialism att försöka förpassa tron från det offentliga rummet till en privat sfär.
Sverige är en del av världen och världen påverkar oss alltmer genom globaliseringen med allt vad den innebär, inklusive nya svenskar från jordens alla hörn. Både globalt idag och historiskt sett är mänskligheten till sitt väsen religiös. Sverige vore världsfrånvänt och verklighetsförnekande om vi inte förmedlar vårt kristna arv till kommande generationer samt ger kunskap om olika tros- och livsåskådningar.
Vi behöver ’kyrkan mitt i byn’. Den kristna tron och kyrkorna tillför vårt samhälle en dimension och ett mervärde som inte kan ersättas av något annat. I en tid då behovet av förståelse för människors religion och olika livstolkningar växer vore det komplett vansinne att lägga ned den teologiska utbildningen vid våra universitet och högskolor. Det är bättre att tänka först, och tala sen. Eller skriva ledare.
Tuve Skånberg
Direktor för Claphaminstitutet
Publicerat i Ystads Allehanda 2008-02-08
1 Responses