Så står vi åter inför kyrkovalet, denna underliga och typiskt svenska konstruktion som sedan länge har överlevt sig själv. Det är nu över två decennier sedan Svenska kyrkan upphörde att vara statskyrka, och det är hög tid för de politiska partierna att lämna kyrkan i fred. En analys av partiernas kyrkopolitiska program ger dessutom intrycket att de själva inser att de egentligen inte har i kyrkan att göra.
Ändå har kyrkomötet sedan millennieskiftet kännetecknats av att de viktigaste besluten fattats av partipolitiker, där de flesta frågor i praktiken har avgjorts av Socialdemokraterna och Centern. Inget annat land har samma märkliga konstruktion som Sverige, där politiker promenerar över från partihögkvarteret till kyrkomötet för att driva samma politiska frågor de resten av året driver i parlamentet.
Ingenstans i Centerns valprogram nämner de kristna begrepp som Bibel, bön, evangelium, mission och liknande. Istället bjuder de på i sammanhanget innehållslösa fraser om öppenhet och tolerans, biologisk mångfald och miljödiplomering. Orden är trevliga, men tillför inget alls till frågan om hur kyrkan ska utföra sitt uppdrag som just kyrka.
Det parti som under det senaste seklet utövat överlägset störst inflytande över kyrkan är dock Socialdemokraterna. Redan två år innan partiet fick makten 1932 förkunnade blivande ecklesiastikminister Arthur Engberg i riksdagen sin ambition att bygga om statskyrkan till ”kungliga salighetsverket”. Inte ens partiet själva vågade kanske drömma om hur framgångsrikt detta projekt skulle bli.
Socialdemokraternas nya kyrkopolitiska program beskriver att socialdemokratin och kyrkan visserligen inledde sin relation i konflikt, men sedan har ”vunnit varandras förtroende”. Verkligheten är dock att detta långt ifrån var någon ömsesidig process. Snarare var det socialdemokratin som besegrade kyrkan genom att stegvis förflytta makten över den dåvarande statskyrkan till regering och parti, och de kunde på så sätt sekularisera kyrkan inifrån.
Det kyrkopolitiska programmet pekar också på att socialdemokratin värjer sig för det som är kyrkans centrum. Programmet föreskriver religionsfrihet, men det är noterbart att de först beskriver detta som frihet från religion, innan de även nämner friheten till religion. Partiet skriver att kyrkoordningen beskriver kyrkan som en plats för ”tvivlande, sökande och trosvissa”. Det är dock en felaktig återgivning av kyrkoordningens faktiska formulering om dem som hunnit kortare eller längre bit på trons väg.
Socialdemokraterna säger sig vilja införa en social, ekonomisk och ekologisk rättvisa i syfte att ”rädda världen från undergång”. Det framstår som en sympatisk politisk ambition, men den är inte hämtad från en kristen tradition. Kyrkans bekännelse är tvärtom att den här tidsåldern går mot sitt slut, och att Jesus en dag ska återvända för att återupprätta en förlorad värld.
Sverigedemokraternas valplattform har den udda ingången att betona att de inte vill se kyrkan styrd av sekulära politiska dogmer, utan vill tvärtom försvara kyrkans teologiska grund. Det är därmed rimligt att även SD gör Socialdemokraterna och Centern sällskap när dessa lämnar ett kyrkomöte som de uppenbart inte har intresse för.
De politiska partierna har orsakat Svenska kyrkan stor skada genom att driva en agenda som hör hemma i den politiska världen och därmed lagt hinder i vägen för kyrkans roll som fristående röst för ett annat rike – ett större och evigare rike än det politiska. Av partiernas egna kyrkopolitiska program framstår det dessutom som att de själva inser att kyrkan egentligen är en främmande värld för dem. Därför gör Svenska kyrkans medlemmar rätt i att lägga sin röst på någon icke partipolitisk nomineringsgrupp och på så sätt åtgärda den historiska och internationella avvikelse som det politiska styret har inneburit. Kejsaren kan behålla det som tillhör kejsaren, men nu är tid att återlämna till Gud det som tillhör Gud.
Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet, doktorerar på hur Sverige under socialdemokratins ledning blev världens mest sekulärindividualistiska land
Artikeln publicerad i Svenska Dagbladet 2021-09-05
Bild: Chris Sabor