Könsalternerande ingrepp på unga saknar positiva effekter

Transsexualismens väg från ett marginellt fenomen till att bli något av ett fundament i normoch värdegrundsbyggande är anmärkningsvärd. Processen har gått oerhört fort och medfört radikala förskjutningar i våra perspektiv på vad en människa är, samt på individens rättigheter och skyldigheter gentemot samhällsgemenskapen.

Upplyftandet av transsexualismen har på många sätt breddat samtalet om vad kön är och hur det kan gestaltas, men har i vissa fall också lett till en paradoxal försnävning av normerna för vad som är manligt och kvinnligt.

Det har skett en stark politisering av den enskilda individens identitetsskapande och självförverkligande, inte minst i fråga om vårdapparatens förhållningssätt till denna sociala rörelse. Könsalternerande behandlingar har inte bara lyfts fram som medicinskt nödvändiga, utan som starkt befriande i ett politiskt progressivt ramverk präglat av ideologisk individualism och moraliskt bejakande av teknologins frälsande krafter.

Från många håll kommer nu indikationer på att detta som kallas ”könskorrigerande vård” i praktiken inte alls haft så goda effekter som förespråkarna gjort gällande.

Av en granskning av forskningsläget som publicerades i april i år i Current Sexual Health Reports framgår att könsalternerande behandling av unga inte tycks medföra någon meningsfull förbättring av patienternas psykiska hälsa, och förknippas dessutom med ”en rad behandlingsrelaterade skadeverkningar”.

Artikeln lyfter fram en besvärande kritik av brister i den forskning som ligger till grund för rådande praxis och konsensusläge och varnar för att bygga medicinsk praxis på politiska argument i stället för evidensbaserad vård.

Dessa rekommendationer är särskilt viktiga i en situation där ökningen av diagnosticerad könsdysfori övervägande gäller unga människor, främst flickor. Frågans politisering och att den drivs av starka intressegrupper och resursstarka aktörer är ytterligare en anledning att hålla huvudet kallt, ta ett steg tillbaka och noga utforska alla tillgängliga data.

Ett annat minst lika allvarligt problem är det beroende av teknologin, läkemedelsindustrin och vårdapparaten som grundläggs av den könskorrigerande behandlingen. Det har inte bara med den rent materiella dimensionen att göra. Att konkret bindas till marknadskrafternas transsexuella identitetsskapande riskerar att göra själva innebörden av att vara människa till en handelsvara.

Kärnan i den moderna kapitalismens berättelse om det transsexuella är nämligen just att vår förkroppsligade natur nu kan förändras i enlighet med våra preferenser som konsumenter.

Och eftersom dessa preferenser i så stor utsträckning formas av marknadsföring, PR-kampanjer och socialt skapade trender ligger det en påtaglig fara i att bara ta för givet att utvecklingen bygger på oförfalskade uttryck för enskilda individers sanna jag och djupt rotade behov.

I systematiska uppföljningar av Socialstyrelsen och motsvarande myndigheter i Finland och England har man dragit slutsatsen att riskerna med könsalternerande behandlingar vida överstiger nyttan. De positiva effekterna är i bästa fall okända eller inte vetenskapligt belagda, medan de negativa effekterna är betydande.

Om samhället verkligen vill hjälpa dessa ungdomar som är sköra och ofta har annan parallell psykisk problematik och dessutom befinner sig i en fas i livet då hjärnan ännu inte är färdigkonsoliderad, så finns inget annat val än att ta till vara de slutsatser som framgår av nämnda granskning och bromsa upp det oreflekterat underlättande förhållningssättet till kemiska, kirurgiska och sociala könsalternerande ingrepp på barn.

Bengt Malmgren, psykiater,

Johan Eddebo, docent i religionsfilosofi

Artikelförfattarna är fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Hemmets vän 2023-07-27

Tags :