Ett bärande inslag i vår svenska samtid är att vi bör stötta främst de svaga grupperna. I samvetsfrågor liksom i annat som rör svensk självbild verkar det dock finnas ett djupt gap mellan de vackra parollerna och de faktiska handlingarna. Kanske har de rätt som hävdar att de ofödda barnen är de allra svagaste. Inte många slåss för dem i debatten dag. I dagarna har debatten åter seglat upp rörande samvetsfrihet för barnmorskor. Frågan tycks extra känslig för just den här yrkesgruppen, eftersom den också berör möjligheten till abort. Just nu bearbetas barnmorskan Ellinor Grimmarks fall i Arbetsdomstolen. Grimmark anser att hennes tilltänkta arbetsgivare Jönköpings landsting diskriminerat henne, då hon inte kan medverka i abortingrepp på grund av sin kristna tro. Hon menar att samvetsfriheten är reglerad i EU-rätten och är en del av Europakonventionen, vilken Sverige har förpliktigat sig till att följa. Även en annan barnmorska, Linda Steen, slåss för sin samvetsfrihet.
Om man följer svensk medie-bevakning förefaller barnmorskornas kamp hopplös, trots deras hänvisningar till högre rätt. De har nämligen emot sig ett massivt åsiktkollektiv, som gärna motiverar sin ståndpunkt med ”kvinnans rätt till sin egen kropp”. Och ja, rätt förmedlat är det ett argument som alla bör ta hänsyn till. Tidigare har kvinnans situation varit oerhört brydsam, då hon ofta lämnades i sticket av barnets far. Många tragedier har självfallet ägt rum i en tid då kvinnans värde var mindre än mannens, och där kvinnans kropp utnyttjats av en starkare part.
Ändå måste tesen om kvinnans rätt till den egna kroppen problematiseras. För vid graviditet finns det ju alldeles uppenbart ett tredje liv: det ofödda barnet. Det är just detta som Ellinor Grimmark, Linda Steen och andra hävdar, när de menar att de inte kan ta på sitt samvete att ignorera denna tredje människas rättigheter.
Ledarskribenten Göran Greider på Dala-Demokraten (S) skriver däremot så här angående diskussionen om samvetsfrihet: ”Kvinnors inskränkta frihet går ut över hälsa och livskvalité”. Landets största morgontidning Dagens Nyheter är liksom huvudparten av ledarsidorna inne på det liberala spåret. Deras poäng är att friheten absolut inte får ifrågasättas. De allra mest värnlösa – de ofödda barnen – tycks ha få och svaga förespråkare.
Men de äger ändå något som är ytterst värdefullt: livets okränkbarhet och helighet. I sin hållning att även ofödda människor äger rättigheter försvarar den kristna traditionen verkligen det i vår tid varmt avhållna credot ”alla människors lika värde”. I sin bok Åter till Gud om kyrkofadern Augustinus tar teologen Christian Braw upp det kristna hoppet om uppståndelse efter döden. Han skriver: ”Uppståndelsen innebär att alla kroppens möjligheter blir verklighet, och detta gäller också aborterade foster och dödfödda barn.” I kristen tro är döden inte alltings slut, men det mänskliga livet är likafullt något som kristen tradition varmt vill värna om.
Något av det allra svåraste i den här debatten är att möta abortförespråkare som låtsas att dessa frågor är fullständigt oproblematiska. För innerst inne vet vi alla att aborter rymmer allvarliga etiska och psykologiska dimensioner. Låt oss därför enas om att olika åsikter bör få uttalas och prövas. Ingen ska få utestängas på förhand för att vederbörande vågar utmana det som för närvarande är politiskt korrekt. Att skilda ståndpunkter och trosuppfattningar får komma till tals, innebär ju en frisk livsluft för det samhälle vi vill bygga. Om – eller ska vi hellre säga när – samvetsfrihet för vårdpersonal till slut kan tryggas i lag och praxis, då får vi ett varmare och öppnare samhälle.
Gunnar Hyltén-Cavallius, präst och teol lic
Anna Emdenborg, etiker
Båda Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln publicerad i Sändaren 2017-02-08