I USA är kyrka och stat separerade, och så har det varit på nationell nivå sedan konstitutionen antogs 1789. Emellertid fanns det då i en stor majoritet av delstaterna delstatskyrkor av olika tradition, främst anglikansk. Den sista delstatskyrkan avvecklades först drygt fyra decennier senare, 1833. Kopplingen mellan religion och politik fanns redan långt tidigare, från de första koloniernas formering – och de två har aldrig separerats. Det kan tydligt åskådliggöras genom exemplet George Washington, nationens förste president, som började sin presidentperiod med edsavläggelse på Bibeln (och med det egna tillägget till den officiella texten: ”… so help me God”) och som i sitt farvältal (Farwell Address) förklarade att religion (det vill säga kristendom) och moral är ofrånkomliga byggstenar om man politiskt vill bygga ett välmående samhälle. Han var barn av den första stora folkväckelsen och revolutionen som i USA, med hjälp av de kristna, aldrig blev antikyrklig som i Frankrike.
Man kan i sammanhanget nämna att frågor om presidenternas tro eller bristande tro är inte alls någon ny fråga, som en del moderna kommentatorer verkar ha uppfattat saken. Redan vid valet år 1800 påstod Tomas Jeffersons motståndare att han var ateist, för att vinna politiska poänger. Det var han emellertid inte, men väl en av upplysningstänkandet påverkad deist, som såg Gud på avstånd och främst uppfattade Jesus som ett föredöme när det gäller etik och moral. När han författade frihetsförklaringen hänvisade han vid fyra tillfällen till Gud (som Skapare, som ”nature’s God”, som gudomlig Försyn och som vår yttersta Domare.)
En bit in på 1800-talet spred sig den andra stora folkväckelsen, vilken stärkte det kristna inflytandet på nationsbygget. I Europa drogs i stället en antikyrklig våg fram, och i dess fotspår ideologier och uppfattningar som förnekade Gud eller förkunnade att människan skapat gud, inte Gud människan.
När amerikanerna i efterdyningarna av Andra världskriget såg en tillväxande och hotfull ateistisk ideologi växa fram under kommunistiska regimer i Östeuropa och Asien, förklarade man 1954 att trohetseden skulle kompletteras med ”en nation under Gud”. Två år senare antog man det tidigare semiofficiella ”In God We Trust” som nationens motto. Sann patriotism sammankopplades med en tydlig gudstro, ”Old Glory” med Bibeln.
När nu diskussionen går hög om den kristna trons plats i USA kopplar de så kallade ”accommodationists” till det kristna arvet, medan ”separationists” understryker vikten av ett sekulärt USA. Om man ser till de politiska partierna, så är det republikanerna som tydligast hävdar den tidigare linjen, där tro och politik – men även kyrka och stat – mer öppet kan samverka för samhällets bästa, medan många inom det demokratiska partiet drar åt den andra hållningen.
När vi studerar de moderna presidenterna, kan vi konstatera att efter det att demokraten Jimmy Carters i valdebatten 1976 bekände sig vara en pånyttfödd (born again) kristen, har samtliga presidenter därefter förklarat detsamma, även om de strukit under lite olika betydelser av termen. De senaste presidenterna, George W. Bush och Barack Obama, har för övrigt tagit tydliga trossteg till en öppen kristen bekännelse i vuxen ålder. Men samtidigt har de hamnat inom olika traditionsfält. Bush återfanns i sina kampanjer inom det evangelikala fältet, även om han tillhörde en ”mainline” metodistkyrka. En stor majoritet av de evangelikala väljarna valde att stödja honom i valen 2000 och 2004, i det senare fallet röstade hela 78 procent av de vita evangelikalerna på honom. Obama hamnade i en liberalteologisk orienterad ”mainline” kyrkotradition, då han blev medlem i Trinity United Church of Christ, en megaförsamling i södra Chicago.
Bush Jr. fick alltså ett stort stöd av de evangelikala väljarna. Det var emellertid redan med Ronald Reagan som de evangelikala kristna alltmer tydligt börja närma sig det republikanska partiet och under de senaste valen, inklusive 2000 och 2004, har de evangelikala de facto tillhört partiets kärntrupp.
Om man ser mer specifikt till samfundsfloran, och brukar siffror från en undersökning från tidigt 2016, finner man en rad äldre samfund vars medlemsbas politiskt är starkt republikanska, såsom Southern Baptist Convention (63 procent rep, 26 procent dem) och Lutheran Church-Missouri Synod (59 procent rep, 27 procent dem). Det samfund som tydligast är republikanskt färgat, om vi ser till medlemmarnas politiska hållning, är den kvasi-kristna ”mormonkyrkan” (70 procent rep, 19 procent dem – termen kvasi-kristna bygger på att denna kyrkas teologi på flera punkter väsentligt skiljer sig från traditionell kristen tro).
Bland de samfund som tydligast har en demokratisk väljarbas återfinns två äldre svarta samfund, African Methodist Episcopal Church och National Baptist Convention. Medlemmarna i det förstnämnda samfundet gav i undersökningen ett förkrossande stöd, 92 procent, för demokraterna (endast fyra procent föredrog republikanerna) och i det senare återfanns ett stöd på 87 procent (fem procent föredrog republikanerna). I dessa samfund är naturligtvis Obama en stor förebild.
Om vi återvänder till mer samfundsobundna kategorier, såsom ”evangelikaler” eller ”born again”, ser vi även under innevarande valkampanj att det finns en tydlig koppling mellan kyrksamma evangelikaler och det republikanska partiet, men även andra näraliggande kopplingar. Ett exempel: Bland de väljare som säger sig vara såväl evangelikala som republikaner ber 85 procent varje dag.
Den stora strömmen till det republikanska partiet från evangelikala väljare tog alltså sin början med Ronald Reagan. I ett taktiskt lysande tal under Reagans första presidentvalskampanj förklarade han inför en nationell samling med 15 000 evangelikaler: ”Jag vet att ni inte får stödja mig, men jag stödjer er och det ni gör”. Vad menade han? Jo, sedan en skattereform 1954 får en kyrka som har en av skattemyndigheterna skattebefriad status, varken direkt eller indirekt officiellt stödja eller missgynna någon person som deltar i ett politiskt val (Internal Revenue Code § 501(c)(3)). Kyrkor som öppet stödjer eller varnar för en presidentkandidat kan därmed förlora sin skattebefriade status och direkt, och många gånger helt ekonomiskt avgörande, straffas ekonomiskt. Reagan visste detta, men genom några få ord gav han samtidigt sitt stöd till den evangelikala rörelsen, ett stöd som varade under hans åtta år vid makten och som på många sätt var ömsesidigt.
Även republikanerna McCain (2008) och Romney (2012) fick ett stort stöd bland evangelikala väljare, kanske inte minst på grund av partiprogrammet, eftersom många inte önskade en mormon som Romney som president. Den starka kristna kopplingen till republikanerna består. I den nuvarande kongressen uppger för övrigt 300 av 301 republikaner (99,7 procent) sig vara kristna (54 i senaten och 247 i representanthuset – en republikan där är jude av mosaisk bekännelse). Bland demokraterna är antalet självbekännande kristna 81,6 procent (46 i senaten och 188 i representanthuset).
Det republikanska partiets partiprogram innehåller onekligen för evangelikala väljargrupper vissa viktiga punkter, som överensstämmer med klassiskt inriktad tro, såsom i äktenskaps- och abortfrågan. Hillary Clinton, å andra sidan, har kraftfull stött fria aborter, ja, även ”partial-birth-abortions”, det vill säga aborter under vilka man mycket sent under graviditeten helt enkelt avlivar foster genom att först suga ut hjärnan och därefter klippa itu fostret för att kunna få ut det del för del. Förfarandet finns bland annat beskrivet i Högsta domstolens handlingar genom utfrågningar med läkare som utför denna typ av aborter. Clinton driver även samkönade äktenskap på ett sätt som får oliktänkande att ana oro inför eventuellt kommande politiska och juridiska åtgärder.
Många konservativa och kyrksamma kristna har alltså en tydlig tendens att rösta på republikanska kandidater. Men kyrkor och kyrkoledare får alltså officiellt inte stödja någon kandidat. Likväl ser man ibland kyrkliga ledare ta ställning. I de evangelikala leden har det ofta rört sig om republikanska kampanjer och det kan exempelvis ske genom att man ingår i en rådgivande grupp under en presidentkampanj. Så återfanns exempelvis Rick Warren, grundare av och pastor i megaförsamlingen Saddleback Church, i presidentkandidaten Marco Rubios rådgivarstab, samtidigt som Warren var noga med att inte officiellt stödja Rubios kandidatur.
I valet om några dagar, som ofta och av goda skäl betecknas som ett ”anti-val”, ser vi i de senaste undersökningarna att denna hållning även gäller många evangelikala väljare: man tänker rösta på Trump därför att han inte är Clinton. Man är inte nöjd med Trump och röstar inte på honom i positiv mening, utan för att man anser att Clinton som president skulle bli ännu värre för dem. Inte minst skulle hon kunna få möjlighet att utnämna tre nya domare till Högsta domstolen, vilket för decennier skulle kunna få negativa konsekvenser för traditionella kristna världen och därmed för de evangelikala kristna. Snaran kan komma att dras åt för exempelvis skolor och sjukhus i vilka man håller traditionella värden högt. Exempelvis ser några konservativa bedömare att den skattebefriade statusen kan komma att dras in om kyrkor och institutioner inte rättar in sig i det liberala ledet. Därför blir Trump ett rimligt alternativ för socialkonservativa väljare nu den 8 november, även om han knappast ses ett gott exempel eller föredöme för kristen tro. Hans uttalanden och levnadssätt har i stället fått många kristna, män som kvinnor, att reagera starkt negativt. Men samtidigt kan många höra honom tydligt tala om att stödja de kristna i Mellersta Östern, och att han, och inte Clinton, kan mäta sig med Putin.
I Clinton ser man en person som kommer att fortsätta det som uppfattas som Obamas misslyckade utrikespolitik. Även inrikespolitiskt har Obama, genom olika ställningstaganden i exempelvis äktenskapfrågan, hbtq-frågor och i abortfrågan, men även genom otydligheten i förhållandet till islam, vållat besvikelse hos evangelikala och andra väljare. Och med Clinton som efterträdare ser man ingen ljusning. Därför blir Trump för många det enda alternativet, trots allt. Men om han inte godkänner valresultatet? Det gjorde inte heller demokraten Al Gore när han förlorade mot Bush år 2000, kan då svaret lyda.
