Socialdemokraterna ska anta ett nytt partiprogram. Förslaget innebär en tydlig sväng med tuffare tag och en anpassning till ett förändrat samhälle. Men det utgör intressant nog också en reaktion mot den samhällskultur som partiet självt i hög grad har varit med och skapat.
De svenska Socialdemokraterna kan beskrivas som det mest framgångsrika politiska partiet i det demokratiska Väst, räknat i tid vid makten och förmåga att genomföra sina politiska idéer. Men parallellt med det senaste decenniets omvälvande händelser i omvärlden och Sverige har också det stora Partiet genomgått omfattande omprövningar av tidigare ståndpunkter. Det gäller inte bara invandringen och Nato, utan faktiskt stora delar av den vision som format vårt land under det senaste seklet.
Min doktorsavhandling och den svenska populärversionen Landet som glömde Gud beskriver den politiska process som formade Sverige till världens starkaste exempel på sekulära och individualistiska idéer. Socialdemokraternas partiprogram hade här en central plats, och i historiens ljus framträder det nya programförslaget som ett rejält språng i en ny riktning.
I de tidigaste programmen var Socialdemokraterna en växande oppositionsrörelse som förkunnade målsättningar om radikal samhällsomvandling. Men i takt med att partiet erövrade och etablerade det längsta obrutna maktinnehavet i västvärlden började de omvälvande visionerna tonas ner till förmån för bekräftelser av den samhällsomvandling som partiet redan genomfört. Den lilla resten av gammal opposition som kvarstår i 2025 års programförslag är det pliktskyldiga kravet på monarkins avskaffande.
Den viktigaste brytpunkten före nu aktuellt programförslag var 1960 års partiprogram, där socialdemokratins fokus på grupp och klass ersattes av en ny vision. Äldre kämpar som Tage Erlander och Ernst Wigforss försökte förgäves hålla emot vid programkommissionens möten när Olof Palme och andra yngre aktivister drog iväg i en riktning som inte enbart hämtade inspiration ur socialismen, utan också ur radikala former av liberalism. 1960 års partiprogram blev genombrottet för den radikala individualism som fick en central roll i 60- och 70-talets ultraprogressiva samhällsexperiment och som format samtliga generationer som växt upp i Sverige sedan dess. Nyckelformuleringar i programmet som återanvändes i många dokument var att medborgarna ”frigöres från beroende av varje slags maktgrupper utanför dess kontroll”, och en samhällsmiljö som skulle dana ”fria, självständiga och skapande människor”.
I takt med att det svenska samhället stegvis omvandlades enligt Socialdemokraternas idéer fick partiets program dubbla funktioner: dels en strävan efter ytterligare radikalisering i det som i vår tid går under namnen identitetspolitik eller ”woke”, dels en bekräftelse på de förändringar man redan genomfört. Det nu föreliggande förslaget till nytt partiprogram utgör dock ett kraftigt brott i utvecklingskurvan. Men framför allt utgör programförslaget ett indirekt underkännande av det projekt för radikal samhällsförändring som partiet självt drivit igenom.
Förra seklets huvudområden för socialdemokratisk samhällsreform var i kronologisk ordning kyrkan, skolan och familjen. Varje steg av radikal samhällsförändring skulle följas av nya i samma riktning. Den kristna världsbilden och synen på människan som en fallen varelse i behov av återlösning ersattes av en sekulär idé om att alla människor är goda innerst inne. Himmelriket här på jorden skulle därför snart kunna genomföras via välplanerade politiska beslut och avskaffandet av gamla normer och auktoriteter.
Verkligheten tycks dock ha en förbluffande förmåga att hinna ifatt även de mest högtravande visioner. Folket och även de politiska partierna har de senaste åren gripits av en ökad insikt att allt kanske inte blev så bra som de sociala ingenjörerna hade hoppats. Drastiska steg behöver tas, men hur?
På detta plan är förslaget till nytt S-program fascinerande i sin omkastning av perspektiv. Nu gäller straff och hårdare tag, en stramare invandringspolitik och mer studiero och trygghet i skolan. Ingenstans i programmet noteras dock att det är Socialdemokraterna själva som genom politiska beslut har medverkat i att forma den tillvaro som de nu vill rätta till.
I nu gällande partiprogram från 2013 lyfts homo- och transfobi fram i inledningsstycket som centrala samhällsproblem att bekämpa. Den sortens formuleringar är helt borttagna i det nya förslaget. Det är talande att de enda användningar av förledet trans- som förekommer är transfereringar och transporter. Kanske har wokefilosofin löpt sitt lopp i Sveriges största parti, så att även socialdemokratin har funnit hbtq-rörelsens idéer av lägre vikt än handfasta åtgärder som möter reella samhällsutmaningar.
Ett centralt begrepp som har tillkommit i det nya programförslaget är ”samhällsgemenskap”, som programkommissionen menar har urholkats och behöver återupprättas. Bristen på självkritik i analysen är dock slående. Skulden för den fallerade gemenskapen läggs på kapitalismen och att det offentliga har dragit sig tillbaka. Men den historiska realiteten är snarare att gemenskapen – framför allt i form av familjen och det av staten oberoende civilsamhället – tillhör de faktorer som Socialdemokraterna allra starkast har motarbetat. Alva Myrdal och andra radikala aktörer agerade målmedvetet och öppet för att göra den autonoma individen till alltings mål och mening. Partiet fattade en rad beslut i syfte att upplösa traditionella band och normer och genomföra det vi idag kallar den svenska statsindividualismen. Det är onekligen anmärkningsvärt att programkommissionen lyckas undvika slutsatsen att de problem de nu vill åtgärda är resultatet av just den vision som de själva har genomfört.
På partikongressen 1960 uttryckte Olof Palme tillfredsställelse över att de unga kunnat färga det nya programmet med större radikalism, och han betonade att ”anknytningen till den praktiska verkligheten inte får fördunkla och försvaga utopien, anknytningen till idéerna”. Det var denna idealism som gav Socialdemokraterna kraft att förverkliga sin utopiska vision: ett samhälle där individen kunde bryta sig loss från familj, kristendom och andra bojor som kunde antas hindra individens oberoende. Det är dock noterbart att flera av de lösningar de nu föreslår återfinns i mer konservativa traditioner. Programförslagets önskan om en skola där ”ingen hålls tillbaka eller lämnas efter” tycks direkt hämtad från Kristdemokraterna under Göran Hägglund, som i sin tur hämtade inspiration från George W Bushs politiska filosofi och reformer. Programförslaget nämner inte ett ord om religionen som kulturskapande, men de värden som texten lyfter fram bär drag av Bushadministrationens medkännande konservatism med sin betoning på kristet grundade gemenskapsvärden. Det nya programförslaget kan alltså delvis betraktas som ett förkastande av Socialdemokraternas eget samhällsprojekt, men också som ett sökande efter rötter – både för partiet och för hela det moderna projektet.1
Nu är partiprogrammet ute på remiss i partidistrikten. Ett slutgiltigt förslag kommer att antas vid partikongressen i Göteborg 28 maj – 1 juni 2025.
Historiens gång kan ofta beskrivas som stora pendelrörelser. Utopiernas och wokerörelsens tid tycks nu över för svensk socialdemokrati, och pendeln på väg att svänga över i mer konservativa värden som svar på tidens allvarliga samhällsutmaningar – också hos Socialdemokraterna. Den stora frågan är om väljarna kommer att vilja ge förtroendet åter till det parti som i hög grad tycks redo att underkänna sitt eget samhällsprojekt.
Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet, fil dr i politisk historia
Artikeln publicerad i Kvartal 2024-12-07
