Lars Arrhenius utredning om konfessionella skolor har mötts av både förväntan och oro. Uppenbart nu är att utredaren lagt in tydliga brasklappar i sin egen text om att den viktigaste punkten om ett etableringsstopp för nya konfessionella friskolor saknar förutsättningar för att genomföras.
Utredningen innehåller flera goda förslag, som det demokratikrav som skulle kunna råda bot på de problem som funnits på skolor med kopplingar till extremism och våldsideologier. Det bör dock noteras att dessa frågor inte berör de kristna friskolorna, som utgör lejonparten av de konfessionella friskolorna. Dessa problem kan dock finnas i både fristående och kommunala skolor.
Det verkligt stora problemet i utredningen är det föreslagna etableringsstoppet för nya konfessionella friskolor, som bär alla tecken på att vara ett politiskt drivet förslag som utredaren tvingats anamma mot sin vilja. Tecknen på detta är många, och utredningen tar upp en stor mängd skäl till varför ett förbud mot nya konfessionella skolor torde vara mycket svårt att genomföra.
Dels skulle ett sådant etableringsstopp kunna innebära diskriminering enligt Europakonventionen och diskrimineringslagen; dels skulle det innebära problem för näringsfriheten, religionsfrihet, likhetsprincipen, proportionalitetsprincipen. Utredaren uppger också att det skulle riskera att strida mot internationella konventioners krav på den grundläggande rätten för föräldrar att välja en utbildning för sina barn utifrån sin religiösa uppfattning, mot etablerad EU-rätt och även mot Barnkonventionen som just blivit svensk lag.
Utredningen medger vidare att det är ”svårt att komma ifrån att etableringsstoppet innebär en faktisk inskränkning” av dessa rättigheter och erkänner att frågan skulle behöva prövas av både EU-domstolen och Europadomstolen för att undersöka om ett sådant förbud skulle kunna genomföras.
Utredningen påpekar att det inte finns sådana generella problem i konfessionella skolor som skulle motivera ett förbud, att problem med regelefterlevnad löses bättre med ökad tillsyn, och att det inte finns tillräckliga rättsliga skäl för ett förbud.
Även om Arrhenius inte skriver det rakt ut ger texten ändå intrycket att regeringen har gett ett dåligt direktiv: utredningen kan helt enkelt inte säga säkert huruvida dess egna förslag är olagliga eller ej eftersom regeringen inte angett av vilka skäl man önskar genomföra ett etableringsstopp. Samtidigt var utbildningsminister Anna Ekström tydlig på presskonferensen: Förslaget grundar sig inte på elevers och föräldrars behov och rättigheter, inte heller på internationell rätt, utan helt enkelt på en partipolitisk överenskommelse. Det är skäl som knappast torde imponera på domstolarna i Luxemburg och Strasbourg.
Utredaren ser alltså själv en hel rad negativa konsekvenser med detta förslag och menar att ”det krävs tungt vägande skäl” för att kunna kombinera det med internationell rätt, men att sådana skäl ännu inte har presenterats. Tydligare avstånd från ett förslag man själv skrivit under har knappast skådats sedan biskop Brasks berömda lapp. Den gången var biskopen blygsam nog att gömma sin brasklapp; den här gången yppar utredaren sin tvekan öppet.
Vår slutsats är att vi i huvudsak instämmer med utredaren – alltså inte i konkret förslag, men i bedömning: Ett etableringsstopp strider mot ett flertal mänskliga fri- och rättigheter. Det borde aldrig ha föreslagits, det strider mot internationell rätt, och det bör självfallet aldrig bli verklighet.
Bo Nyberg, ordförande för Kristna Friskolerådet
Per Ewert, direktor vid tankesmedjan Claphaminstitutet
Artikeln publicerad i Dagens Samhälle 200109 (Bild: Kristian Pohl/Regeringskansliet)
