Den 1 april lanserade Stockholm stad utbildningssatsningen ”Respekt och självrespekt” – detta efter att ha testkört programmet i fyra högstadieskolor. Upprinnelsen till satsningen är en insikt om att något måste göras som en motreaktion efter de många övergrepp och sexuella ofredanden som har rapporterats från festivalen We are Sthlm. Även det ökade antalet gruppvåldtäkter bland ungdomar, med en kulmen hösten 2013, ligger med i potten.
Problemen visar sig dock vara större än några enstaka incidenter. Sexuella övergrepp och avsaknad av respekt för den kroppsliga integriteten har på senare tid rapporterats från hela riket. Leila Baksi, projektledare för utbildningssatsningen, berättar i pressen om en allmän normförskjutning, där en ny norm har uppstått bland unga killar som menar att det är fullt legitimt att ta för sig hur man vill med vilka tjejer man vill. Som en av de killar som är engagerad i projektet uttrycker det:
– Grabbarna fattar inte riktigt vad de håller på med, de kopplar inte att det inte är okej att göra vad man känner för. Det är så normaliserat att ingen ser problemen.
Detta är förstås djupt oroväckande. Men varken sexuella eller andra normer uppstår i ett vakuum. Att insikten nu börjar sippra ner i det svenska samhället att en destruktiv normförändring har skett på det sexuella området är förstås glädjande. Men samtidigt finns det anledning att fundera på hur denna trend ska kunna motverkas.
Satsningen på ”Respekt och självrespekt” verkar i detta sammanhang lovande, och vi hoppas att många kommer att ta vara på den möjlighet som projektet erbjuder. Samtidigt pågår dock ett ännu mer omfattande projekt i skolans värld, som i bästa fall kan hjälpa men i många fall stjälpa detta arbete – nämligen den normkritiska pedagogiken.
Spontant kan man väl tycka att det måste vara just normkritik vi i detta läge är i behov av. I viss mån kan det förstås vara så. Men normer kan vara av olika slag, och all normkritik är inte till hjälp i den aktuella situationen. Den normkritik som just nu lanseras i Sveriges skolor är dessvärre av ett helt annat slag än den som ovanstående problematik skulle kunna bli hjälpt av. Huvuddelen av sin inspiration hämtar den från den internationella queerrörelsen, där allt tal om normalt och onormalt är bannlyst. Könet betraktas som en social konstruktion, och den sexuella identiteten som flytande. På vilket sätt ska detta vara till hjälp för ungdomar som brottas med svårigheten att sätta sunda gränser? Snarare innebär det ju en potentiell sexualisering av alla relationer med jämnåriga, eftersom alla måste betraktas som potentiella sexpartners.
Lika illa är det när man ser till många material som i dag används för skolans sex- och samlevnadsundervisning. Även där är normkritiken det ”stora nya”. De normer man vänder sig emot är dock inte primärt de som ”Respekt och självrespekt” jobbar med. Särskilt de material som har RFSU som avsändare vänder sig i stället mot sådant som kärleksnormen (att man bör vara kär i den man har sex med), trohetsnormen (att sex bör gå hand i hand med ett långsiktigt åtagande) och tvåsamhetsnormen (att man bara bör ha en sexpartner åt gången). Är det inte just denna typ av normkritik som många av dagens ungdomar har tagit in, och som därmed ligger till grund för deras förändrade sexuella beteende?
I kontrast till den queer-inspirerade normkritiken talar skolans läroplan om ett antal centrala värderingar som varje skola är skyldig både att gestalta och förmedla: människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta. Man ska även fostra eleverna till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.
Tänk om vi skulle börja satsa på dessa saker i stället för den normkritik som i praktiken syftar till att bryta ned det som läroplanen föreskriver? Då kanske vi inte ens skulle behöva en sådan lovvärd satsning som ”Respekt och självrespekt”?
Olof Edsinger, författare och talesperson för NfS – Nätverket för samlevnad och sexualitet
Therése Ewert, lärare och samtalsterapeut
Bengt Malmgren, överläkare, specialist i psykiatri
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln publicerad i tidningen PolEtik 2016-04-14, Hemmets Vän 2016-04-21, samt Lärarnas Tidning 2016-05-02
