För ett sekel sedan hade Sverige en homogen religionsmiljö där nästan alla tillhörde den lutherska statskyrkan, kompletterad av en stark frikyrkorörelse. Trots en begynnande sekularisering vilade svensk kultur i stor utsträckning på en kristen bekännelse. Sedan dess har religionslandskapet förändrats dramatiskt.
Parallellt med samhällskulturens ökade fokus på individens oberoende har även religionen individualiserats och privatiserats till ett format där inspirationen oftare kommer från österländsk panteism än från kristen kultur.
Detta nuläge väcker frågor dels om vad som kan ha orsakat denna rörelse, dels om hur församlingar agerar bäst för att möta dem som med tiden finner den nyandliga rörelsen otillräcklig.
Dagen beskriver i ett dokument hur kristna församlingar får ta emot personer som lämnat nyandligheten, och skildrar några kvinnors resa från nyandlighet till kristen tro. Reportagen illustrerar också den enorma bredden inom denna rörelse – hela vägen från djupaste ockultism till inslag med så dimmig troskoppling att de svårligen kan beskrivas som religion.
Den nyandliga rörelsen uppstod inte ur ett vakuum. Till stor del var den ett uttryck för den hemlöshet som följde när den befintliga kulturen och religionen monterades ner utan att något annat kunde ta dess plats.
Under samma tid gick även kristenheten igenom en process av ökad individualism och inre sekularisering. Det gällde Svenska kyrkan som omformades via politiska processer, men även frikyrkligheten som i ökande utsträckning tog in levnadsmönster och värderingar från samtidskulturen.
Väckelserörelsen uppstod som en rörelse med förstärkt fokus på individens överlåtelse, i motsättning till den andefattiga kollektivism man menade sig se i stora delar av statskyrkan. Men det var en form av individualism som satte sitt fokus på en högre auktoritet, framför allt i form av Gud och Bibeln.
Denna rörelse vann anhängare i hundratusental. Människorna vanns ”en och en”, som Lewi Pethrus uttryckte det i sin sista predikan i Nyhem. Men väckelserörelsen, och för den delen hela den protestantiska kristenheten, tycks också rymma ett frö till en annan sorts individualism, en där den enskilde själv förväntas ta makten över trosinnehållet.
Den tidiga nyandligheten byggdes på guruer och en uttalad new age-religion, men övergick med tiden i ett helt individualiserat smörgåsbord där var och en kunde söka, men mer sällan landa, i en bestående trosfrid.
Under samma tid reagerade frikyrkligheten mot sin egen historia och det man betraktade som alltför stränga levnadsregler. Men reflekterade frikyrkorna under denna process tillräckligt kring huruvida denna reaktion inte grävde ett nytt dike på den motsatta sidan?
När samfund och församlingar började lägga mer fokus på att markera mot dogmatism och församlingstukt, fanns då inte risken att man samtidigt släppte sitt huvuduppdrag: att göra människor till Jesu lärjungar?
Vi lever i dag i landet med världens mest autonoma värderingar, där var och en ska bli sin egen frigjorda lyckas smed. Men samtidigt vittnar statistiken om psykisk ohälsa, ensamhet och brist på framtidstro och samhällsengagemang, vilket indikerar att var och en kanske ändå inte blir salig på sin tro.
Ett huvudbehov hos den rotlösa nutidsmänniskan tycks vara en fast punkt som håller i livets storm. Det är i just den funktionen som den kristna tron och församlingen bör kunna vara ett hållbart alternativ till den fria men också konturlösa privatreligiositet som heller aldrig kan erbjuda den högre livsmening som gått förlorad i det moderna projektet.
Några drag återkommer ofta bland dem som lämnat nyandligheten för Kristus: En stark personlig gudsupplevelse och en känsla av sann kärlek. Kyrkor som ersätter det direkta gudsmötet med en mer allmän och distanserad religiositet sviker detta mänskliga behov.
Men det handlar också om att äntligen få ställa sig på en stadig trosgrund efter ett ständigt sökande utan fasta svar. Kyrkor som oreflekterat anpassar sig till en postmodern otydlighet kan aldrig bli den hamn som den desillusionerade sökaren behöver.
Detta är också ett på ytan motsägelsefullt men sakligt oavvisligt mönster inom global kristenhet: Samfund som anpassar sig till västvärldens nutida fokus på individuellt oberoende förlorar medlemmar i hastig takt. Samfund som i stället profilerar sig som en motrörelse med tydligt bibelgrundad bekännelse och förkunnelse, och som aktivt bjuder in till ett personligt gudsmöte, går i stället framåt.
En välmotiverad respons från svensk kristenhet kan därför vara att ärligt reflektera över i vilken mån man själv kan ha underlättat nyandlighetens genombrott genom en alltför stor anpassning till en rotlös tidsanda.
Men den kan också medvetet bygga en förkunnelse och gudstjänstliv som erbjuder fast mark för den som vandrat varv efter varv på det religiösa marknadstorget. Då uppfyller församlingen det uppdrag som Jesus gav i missionsbefallningen för tvåtusen år sedan, och som även erfarenhetsmässigt har visat sig vara en fruktbar färdväg för både församlingar och individer.
Per Ewert, fil dr på Sveriges process mot sekulär individualism, direktor vid Claphaminstitutet.
Artikeln publicerad i Dagen 2024-01-16
