Den socialdemokratiska regeringen har nu höjt tonen ytterligare mot konfessionella friskolor – dock utan göra skillnad på radikala muslimska skolor och väletablerade kristna skolor med goda resultat och studiero. Detta vittnar om en snedvriden intolerans just mot kristna.
Intolerans syns både i ideologi och praktik: Skolinspektionen nekade i höstas en kristen stiftelse att ta över en skola i Varberg med motiveringen att huvudmannen har en konfessionell ändamålsskrivning – vilket torde vara rimligt just för en konfessionell skola. Myndighetens grundinställning är problematisk på flera sätt.
Läroplanen föreskriver: ”Skolväsendet vilar på demokratins grund, och utbildningen ska förmedla och förankra respekt för mänskliga rättigheterna och grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på”. Samtidigt har regeringen länge agerat för att förbjuda en undervisning utifrån just den grund skolan är byggd på, både historiskt och i läroplanens värdegrund av kristen tradition och västerländsk humanism.
Valfrihet i skolan har stöd i EU:s rättighetsstadga som slår fast föräldrars rätt att ”tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelse skall respekteras enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av dessa rättigheter”.
Skolverket konstaterade 2002 i en egen undersökning att valfrihet i skolan stimulerar föräldrar till ökat skolengagemang och skapar större lyhördhet hos skolor och kommuner för elevers och föräldrars önskemål. Valfrihetens andra poäng är att den tillgodoser behovet av en mångfald av utbildningsvägar, pedagogiska metoder och profiler. Detta kräver förstås möjligheten till skolor med olika profil.
Diskrimineringslagen förbjuder diskriminering av utsatta minoriteter utifrån religion eller annan trosuppfattning. Lagen gäller arbetsliv, utbildning och flera andra områden. Regelbundet kyrkobesökande kristna är i dag en minoritet i Sverige och det finns därför skäl att försvara rättigheterna också för dessa.
Samtidigt visar Sveriges kristna råds rapport ”Unga troende i samhället” att varannan ung kristen blir kränkt för sin tro, och Claphaminstitutets rapport ”Kränkt för sin tro” visar att det ofta till och med är lärare som kränker. Av rädsla döljer många unga kristna sin tro. Om stat och kommun i det läget försvårar nyetablering av kristna skolor, och kommuner pressar barn att välja kommunal undervisning finns det uppenbara brister i valfrihet. Staten kan inte med ena handen be skolan fostra elever i demokratiska värden, men i sin myndighetspraxis visa på ett motsatt beteende?
Karin Kittelmann Flensner och Linda Vikdahl har i sin forskning påvisat en sekulär intolerans mot kristna i den allmänna skolan. Denna intolerans skapar därmed en efterfrågan på trygga skolor med en alternativ profil. Om den allmänna skolan har svårt att arbeta bort intolerans mot kristna, och staten dessutom sätter käppar i hjulet för konfessionella skolor som kan ge kunskap om trygghet i en kristen identitet – hur ska då kristna familjer och elever förväntas kunna göra välavvägda val?
Om staten menar allvar med stolta ledord som demokrati, likvärdighet och tolerans måste man bygga en större öppenhet också mot de grupper som inte passar in i den sekulära mallen. Då rimmar det illa när en sekulär kultur visar sådan intolerans mot en kristen minoritet. Myndigheter och politiker behöver tänka om och öka valfriheten för kristna huvudmän och föräldrar.
Tomas Appelqvist
Universitetslektor i religionsvetenskap, verksam vid lärarutbildningen på Karlstads universitet
Anna Emdenborg
Fil mag i utbildningsvetenskap
Johan Sundeen
Docent i idé- och lärdomshistoria
Jan Blomgren
Professor i tillämpad kärnfysik
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Arikeln publicerad i Nya WermlandsTidningen 2022-02-11; Religiösa friskolor inget för vår tid, replik från Anders Andersson 2022-02-23; Sekulär intolerans i svensk skola bekräftas, slutreplik Clapham 2022-03-11.
