Debatten om skolans sexualundervisning är välkommen. Det har blivit något tjatigt med standardsvaret på relationsrelaterade problem med ”Mer sexualundervisning”. Huvudfrågan gäller ju inte mängden undervisning, utan vad den faktiskt innehåller. Fortfarande återstår lång väg för att nå tillbaka till läroplanens grundläggande intentioner.
Skolverket lämnade i somras ett förslag till regeringen på reviderad sexualundervisning. Mycket i förslaget är bra, men det måste också sägas att det är en oundviklig reaktion mot en kultur som halkat snett.
Det är även glädjande att Skolverket börjar uppmärksamma normkritikens baksidor och ersätter begreppet ”normkritik” med ”normmedvetenhet”. Det är ett skifte från att enbart vilja bryta ner tidigare generationers normer till att på allvar kunna diskutera olika kulturers normer, där den normkritiska ideologin naturligtvis också är en norm att utvärdera.
Skolverket vill också utifrån skolans jämställdhetsuppdrag ersätta könsneutrala benämningar med de mer självklara ”flickor och pojkar, kvinnor och män”, vilket också är högst rimligt. För hur ska skolan kunna arbeta för mer jämställdhet om inga olikheter finns mellan könen?
Det som Sveriges ungdomar saknat mest i samlevnadsundervisningen är råd om hur man får en relation att hålla (UngKAB09 och UngKAB15). Därför är det också välkommet att själva ämnesbenämningen föreslås ändras från ”sex och samlevnad” till ”sexualitet och relationer”. Nu hoppas vi också att läromedlen hakar på och ger handfasta råd för att bygga ansvarstagande och hållbara relationer.
Samtidigt visar dessa ändringsförslag på baksidorna i de två relationssyner som det nutida Sverige alltför naivt har öppnat dörren för. Dels hyperindividualismen, där inga normer och auktoriteter finns, och vars egocentrerade inställning reflekteras inte minst i pornografin. Och dels det motsatta diket, främst uttryckt i islam, som i stället bygger ett överauktoritärt system där framför allt kvinnans frihet är kraftigt begränsad. Dessa två system ger just de konsekvenser som både Skolverket och politiker nu ser behovet av att motverka, och det finns därför anledning till självrannsakan i den svenska skolan.
Trots dessa goda intentioner är det inte självklart att undervisningen följer efter. Sveriges skolsystem har en unikt stor diskrepans mellan lagtext och verklighet: läroplanen är tydligt värdeorienterad, men i praktiken har den normkritiska agendan tagit över på lärarhögskolor och i läromedel, ofta i direkt strid mot de värden och normer som faktiskt föreskrivs. Även Skolverket har gett lobbyorganisationer som RFSU och RFSL fritt spelrum att förkunna sin ideologi där sex och varaktiga relationer tydligt åtskiljs.
Det här första steget behöver nu följas upp av en verklig förändring hela vägen ner i det enskilda klassrummet. Både offentliga och enskilda skolor behöver förankra sig i de fem grundläggande värden och fyra fostransmål som läroplanen under 25 år har föreskrivit, med en uttalad grund i en kristen etik och västerländsk humanism. Då kan lärare, föräldrar och elever få känna sig trygga i att undervisningen om sexualitet och relationer kan möta barn och unga med respekt och integritet.
Therése Ewert, Samtalsterapeut och legitimerad lärare
Per Ewert, Direktor vid Claphaminstitutet och legitimerad lärare
Artikelförfattarna är huvudredaktörer för läromedlet Nära Varandra
Artikeln publicerad i Altinget 2019-10-31
