TV-bolaget CBS sände för en tid sedan ett program om amerikanska avhoppare i Nordkorea. Det var tragiska figurer, men programmet gav också inblickar i det nordkoreanska samhället. Det visade sig, att det i varje bostad finns en högtalare, som går dag och natt. Den förmedlar endast propaganda. Man kan höja och minska volymen, men den går inte att stänga av.
Har dagens västerländska samhällen något liknande? Det finns inget i den groteska form, som CBS visade, men det förekommer något liknande, ett oavlåtligt brus av likartade synpunkter, som ständigt når fram till alla. Man kallar det för agenda och diskurs. Ordet agenda kommer från ett latinskt ord – ago – som betyder handla, verka, leda och styra. Agendan är en dagordning över hur man bör handla och tänka. Diskurs kommer också från latinet, där det betyder att springa åt alla håll men även att göra ett anfall. I modern engelska innebär det föredrag och tal, men även samtal. Diskursen avser de aktuella samtalsämnena. I en demokrati är de inte lika begränsade som i Nordkorea, men de rör sig likväl inom ett begränsat område.
Alexis de Tocqueville (1805-1859) gjorde under sina berömda resor till Amerika många iakttagelser, som sedan ständigt återkommit i diskussionen kring demokratin. Han såg till exempel det snäva utrymmet i agendan, det vill säga det som man offentligt talade om. Det var inte bara så att det var ett fåtal ämnen som berördes, utan även att alla anlade ungefär samma synpunkter. Om någon rörde sig utanför den magiska kritcirkeln var han förlorad. Ingen kändes vid honom. Han kunde aldrig mer räkna med att offentligt komma till tals. Vid Frankrikes kungahov hade man kunnat uppföra komedier, som drev med hovlivet. I 1800-talets USA hade det varit otänkbart att i Vita huset uppföra en komedi, som drev med demokratin. Tocquevilles stora verk, De la démocratie en Amerique (1835-1840) utkom redan 1839-1846 på svenska; en nyöversättning kom för några år sedan.
Har Tocquevilles iakttagelser något att säga om dagens Europa? Om vi begränsar perspektivet till Sverige kan saken bli tydligare. Vi kan börja med att se på det som befinner sig utanför diskursens eller agendans kritcirkel. Då kan vi redan där göra intressanta iakttagelser. Det finns ett antal för vardagslivet viktiga verkligheter, som inte berörs: trohet, arbetsamhet, redbarhet, ärlighet, hopp, sanning. De finns inte med i agendan. Men vad finns därinnanför? Anders Nygren – biskop och filosof – fann ett slående uttryck för detta i sin kända föreläsning Atomism eller sammanhang i historiesynen. Han talade om ”det självklaras roll i historien”. Vill man, menade han, förstå en epok, måste man finna det som då var så självklart, att man inte behövde diskutera det. Alla tog det för givet och hade det som utgångspunkt för vad de sade, tänkte och skrev. Det självklara fungerar ungefär som de nordkoreanska högtalarna. Det är samma sak hela tiden.
Vad är det då, som spelar det självklaras roll i dagens Sverige? Om man lyssnat på Sveriges radio, är svaret lätt. Det är en rad frågeställningar, som alla har en egalitär bakgrund. Det kan röra sig om nationalitet, begåvning, sexualitet, ekonomi. De olika ämnena binds samman av en gemensam, underliggande föreställning: jämlikheten. Kravet på jämlikhet i alla tänkbara avseenden har blivit den högsta värdegrunden. Den som ifrågasätter, är kärlekslös och ägnar sig åt kränkning. Den underliggande föreställningen om jämlikhet fungerar på samma sätt som demokratin i Amerika på Tocqevilles tid. Om någon ifrågasätter den hamnar han utanför kritcirkeln. Han har ”målat in sig i ett hörn”, som Anders Wejryd brukade säga. Det innebär att han är utesluten från den krets, som offentligt kan yttra sig. Han är som en jude i Tredje riket. Det är också otänkbart att man skulle kunna driva gäck med jämlikheten, framställa dess talesmän som löjliga eller uppblåsta, lika otänkbart som att man i Vita huset skulle kunna framföra en komedi om kongressen.
För att det självklara skall behålla sin position, gäller det att finna symboler och slagord. I ett tidigare skede var ”folkhem” ett sådant symbolbegrepp. Det fick en sådan stark ställning, att det var omöjligt att ifrågasätta. I den närmast föregående tiden har ”barnomsorg” spelat en liknande roll. Ingen enda revymakare har kommit på tanken att få sin publik att skratta vare sig åt det ena eller det andra. Det finns inte den distans, som humorn förutsätter.
Yttre omständigheter kan emellertid snabbt ändra agendan. Världskrigets utbrott 1939 gjorde folkhemmet till en andrarangsfråga. Nu stod den nationella överlevnaden i fokus med symboler som ”en svensk tiger” och ”den svenska igelkotten”. De häftiga klimatförändringarna tränger redan nu undan de egalitära frågorna från agendan. Till detta kommer en annan faktor: tiden. Även tankar och ord åldras. I en demokrati kan man inte som i en diktatur upprepa samma sak i årtionden. Där går det nämligen att stänga av högtalaren.
Christian Braw, docent i dogmatik
Gunnar Hyltén-Cavallius, teol.lic. i kyrkohistoria
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Artikeln var publicerad i Barometern 2010-01-16
