Armlängds avstånd mellan politiken och kulturen ska vara självklart, hävdar de flesta politiska partiers företrädare i Sverige. Argumenten för detta är välkända: kulturen ska ha rätt att provocera, politiken ska inte styra kulturens innehåll, kulturen ska vara fri. Därför är det märkligt de partier som bejakar denna princip inom kulturen inte resonerar på samma sätt i fråga om religion.

Inställningen framstår som ologisk. Varför ska politiken ha armlängds avstånd till kulturen, men inte till religionen? Varför förväntas partipolitiska beslut påverka trons innehåll i Svenska kyrkan, men inte kulturlivets innehåll? Denna åtskillnad är uppenbart en kvarleva från tiden då Svenska kyrkan var statskyrka och därmed att jämställa med en myndighet eller ämbetsverk. Att vissa politiska partier lever kvar i det förgångna och anser att kyrkan ska behandlas som en statlig angelägenhet är oerhört märkligt. Antingen är kyrkan fri, och då ska de politiska partierna som fortfarande är kvar lämna den, eller också bör kyrkan fullt ut åter bli en del av statens angelägenheter, i linje med den socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engbergs vision på 1930-talet om Svenska kyrkan som ”Kungliga Salighetsverket”.

Ännu mer egendomligt blir det när de politiska partierna försöker gå in och styra det teologiska innehållet i kyrkans verksamheter. Vilken teologisk kompetens har dessa partier och deras respektive ideologier när det gäller exegetik, religionspsykologi, systematisk teologi et cetera? Egentligen ingen alls – ändå tillåter man sig att ha synpunkter på Bibeltolkning, ämbetssyn, predikoinnehåll och så vidare. Armlängds avstånd gäller dock fortsatt gentemot kulturinslag i kyrkans verksamhet, som konserter, utställningar och kyrkoantikvariska frågor. Det är inte rimligt om det offentliga vill ha en inställning till kulturen och en annan till teologin.

Denna fråga gäller inte bara Svenska kyrkan, utan även andra trossamfunds organisationer och församlingar. Detta illustreras runt om i landet när församlingars ungdomsarbete inte beviljas bidrag, med motiveringen att religiösa organisationer inte skulle vara opartiska eller värderingsmässigt neutrala. Men om kommunala och statliga bidrag kan ges även till provocerande kulturyttringar, utifrån att man vill tillämpa armlängds avstånd till kulturen, varför kan motsvarande bidrag inte ges till teologiska uttryck och former? Inställningen tycks vara att kultur kan få provocera, men inte religion.

I andra sammanhang är det viktigt med likartade förutsättningar för offentliga bidrag, för att man inte ska skilja mellan olika verksamheter och former. Men om svenska politiker menar allvar med att vi ska ha ett öppet, tolerant och mångfacetterat samhälle, varför vågar man inte tillåta även religiösa åsikter som inte stämmer med majoritetens, eller åsikter som inte ryms i den så kallade åsiktskorridoren? Ett öppet, liberalt och demokratiskt samhälle bör inte förbjuda vissa åsikter, utan i stället pröva och bemöta dem i öppen debatt.

En rimlig slutsats av ovanstående är att politiken bör tillämpa armlängds avstånd till trossamfundens teologiska innehåll och utveckling, på motsvarande sätt som detta tillämpas gentemot kulturen. Ett första viktigt steg vore att helt befria Svenska kyrkan förtroendevalda organ från de sekulära politiska partiernas inflytande.

Agne Furingsten, fil dr, fd styresman för Nordiska muséet

Ivar Gustafsson, docent emeritus i matematik

Gunnar Hyltén-Cavallius, präst i Svenska kyrkan, teol. lic.

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Nya WermlandsTidningen 2025-07-23

Replik Ulf Lönngren, slutreplik Claphaminstitutet