När rättsstaten börjar åtala medborgare för att de uttrycker sina övertygelser, väcker det allvarliga frågor om yttrandefrihetens gränser. Nu i månadsskiftet avgör Finlands Högsta domstol, efter en drygt sex år lång rättsprocess, brottmålet mot före detta inrikesministern i Finland, Päivi Räsänen, och Juhana Pohjola, biskop i det lutherska Missionsstiftet i Finland. Dessa högprofilerade fall är varnande exempel på hur lagstiftning och rättsliga processer kan användas – eller missbrukas – på ett sätt som riskerar att tysta det fria samtalet i samhället.

Fallet gäller att Räsänen har åtalats för att ha uttryckt sina religiösa övertygelser om äktenskap och sexualitet. Det handlar inte om uppvigling eller hot, utan om åsikter framförda i en kyrklig skrift, en bibel-tweet och ett radioprogram. Biskopen åtalas för att ha publicerat den skrift som Räsänen författade 2004. Anklagelsen är att yttrandena utgör hets mot folkgrupp. Innehållet i yttrandena kan sammanfattas som den klassiskt kristna synen på äktenskapet.

Trots att både tingsrätt och hovrätt enhälligt frikänt de åtalade från anklagelser om ”hatpropaganda”, har riksåklagaren valt att driva ärendet vidare till Högsta domstolen. Processen väcker oroande frågor som berör oss alla. Vad händer med det offentliga samtalet när människor riskerar åtal för att uttrycka sina åsikter – även om dessa är kontroversiella? Hur påverkas viljan att delta i samhällsdebatten när rättsprocesser används som verktyg för att pröva tankar snarare än handlingar?

Yttrandefriheten är inte bara en grundläggande rättighet – den är en förutsättning för ett öppet och demokratiskt samhälle. Den skyddar inte bara populära åsikter, utan framför allt de obekväma, de som utmanar rådande normer. När staten snävt definierar vissa åsikter som otillåtna att uttrycka, är vi farligt nära en form av åsiktskontroll som hör hemma i auktoritära system. Självklart måste yttrandefriheten balanseras mot skyddet för utsatta grupper, men utan att det senare blir ett verktyg för att tysta legitima övertygelser.

Det är därför viktigt att Finlands Högsta domstol landar rätt i sitt avgörande. En fällande dom skulle inte bara skapa ett farligt prejudikat – det skulle också sända en signal att vissa övertygelser inte längre får uttryckas offentligt. Rättsfallet följs med stort intresse långt utan för Finlands jurisdiktion, inte minst av många traditionellt troende kristna som känner igen de åtalade yttrandena som sina egna övertygelser. Det illustrerar hur problematiskt ett fällande utslag skulle vara också ur ett religionsfrihetsperspektiv. Men även om de frikännande domarna fastställs, har den långa rättsprocessen i sig kanske redan haft en avkylande effekt. Vem vågar tala fritt när risken är att dras in i årslånga och mycket kostsamma rättsprocesser?

Det är just i mötet med inopportuna minoritetsuppfattningar som vår demokratiska mognad prövas. Reflexen bör vara samtal, inte rättsprocess. Om vi bara tillåter det som är bekvämt, urholkas yttrandefriheten till en tom princip utan verklig betydelse.

Att försöka tysta röster som Räsänens och biskopens är inte ett tecken på tolerans, utan på rädsla. Och ett samhälle som styrs av rädsla för oliktänkande är inte längre fritt.

Rickard Lyckander, advokat
Anders Månsson, senior kammaråklagare
Andreas Stenkar Karlgren, advokat
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Dagen 2025-11-06