Vi har genomlidit en valrörelse med allt det stök, de överdrifter, och de förenklingar som är full normala. Och vi genomlider nu en kaotisk tid av regeringsbildning. Vi får under ett par månader se en våldsam perspektivförskjutning: Politiken är viktigast. Eller: Allt är politik. Och under ett par månader tror vi på det. Men alla vet innerst inne att allt annat är viktigare: min bostad, mitt jobb, mina husdjur, mina barn, min fru/man, mina måltider… Och ännu viktigare är den ram som innesluter allt detta viktiga: familjen. Den insikten måste få konsekvenser.

Vi kristna tenderar att passivt stå och se på hur man hajpar alternativa familjeformer;  eller hur det trånga, tråkiga, traditionella äktenskapet ställs mot jublande frihet. Eller hur familjer framställs i våldsamma karikatyrer där normalmannen slår sin fru och ligger med sin dotter.

Allt detta får naturligtvis sägas, men det borde också få sägas att mamma-pappa-barnkonstellationen är vanligast, slitstarkast och mest framgångsrik, mätt i pluspoäng som skolframgång eller minuspoäng som drogberoende, kriminalitet, psykisk ohälsa, eller andra mått.

Väl vetande att alla äktenskap inte är lyckliga och att inga äktenskap är lyckliga varje dag bör vi samla mod och anamma ett par självklarheter:

1. Ett havererat äktenskap är ett misslyckande, troligen inte irreparabelt, men en tragedi för flera personer så länge söndringen varar. Detta var inte vad paret trodde då de växlade ringar och trohetslöften. Och tänk ännu större: Vad händer med tilliten i ett samhälle där det mest högtidligt avlagda löftet bryts ungefär varannan gång? Hur mycket vågar man då lita på mindre högtidligt avlagda löften?

Det borde finnas ett rikt utbud av haverikommissioner, från stöttande vänner till handfast politik. Ingenting borde vara viktigare att rädda än det som förr kallades – och fortfarande är – samhällets minsta men viktigaste institution. För det är inte problemfritt att vara gift. Dagens unga par slipper massor av svårigheter som tidigare generationer fick slita med (trångboddhet, långa arbetsdagar, bristfälliga sociala skyddsnät med mera) men de har andra svårigheter. Allt fler äktenskap ingås allt senare i livet då singelvanor etablerat sig; allt fler får barn allt senare så att barnen snarare blir en svårplacerad bit i livspusslet än familjens självklara centrum; det sociala trycket att göra som alla andra blir både starkare och mer omärkligt; ”samhället” tar för sig mer och mer av barnets tid och föräldrarnas beslutsutrymme. Dagens äktenskap är alltså svåra på ett helt annat sätt än tidigare generationers.

2. Ett äktenskap är att föredra framför andra parrelationer, inte främst av juridiska orsaker utan därför att själva giftermålet, bröllopet, ceremonin, är något konkret som markerar inte bara ett före och efter utan framför allt seriösare avsikter än slentrianmässigt samboskap. Vi kristna har all anledning att arbeta för att äktenskapet ska fortsätta att vara normalformen för så kallad tvåsamhet. Även utanför vår kristna krets.

3. Det blir allt svårare att se skillnaderna mellan det vi menar med äktenskap och det sekulära samhällets syn på saken. Visst är det precis som i tabellen här nedan, men hur ofta aktualiserar vi det för oss?

Sekulärt äktenskap                                          Kristet äktenskap

Skapat av sociala konventioner                            Instiftat av Gud

En social konstruktion                                           Ett sakrament

Föränderligt                                                              I harmoni med den mänskliga naturen

Till individernas bästa                                            Till familjens bästa

Tills vidare                                                                 Evigt

Om familjen nu är det viktigaste av allt borde vi göra något: dels stödja alla de män och kvinnor som väljer äktenskap framför andra samlevnadsformer, helt enkelt därför att det är bra för makarna, barnen och hela samhället, dels vara medvetna om, observera och accentuera skillnaderna mellan den kristna familjen och andra familjer, och, viktigast av allt:

1. Sluta tiga när familjen ifrågasätts, förlöjligas eller angrips.
2. Gör familjen till den viktigaste ekumeniska frågan. Kan svenska kyrkor enas om diverse halvpolitiska initiativ om exempelvis flyktingar, borde vi kunna samla än mer engagemang för en fråga som ligger centralt för alla kyrkor, oavsett om vi ser äktenskapet som ett sakrament eller som något av Gud instiftat.
3. I den mån du kan – verka politiskt för att med alla medel stärka familjens ställning.

Detta om vi vill se en ny generation kristna och ett fungerande samhälle.

Lars Melin är  Fellow vid Claphaminstitutet, docent i svenska vid Stockholms universitet och populärvetenskaplig skribent om språk men också i kristna frågor.  Hans bok Faktiskt! En bok om världsbilder och vad de vilar på är utgiven på Veritas förlag, 2015

Artikeln publicerad i Katolskt magasin nr 10 2018