Den 13 oktober begravdes 234 foster och spädbarn i Lund, som i nästan hundra år förvarats i glasburkar vid Lunds universitet, känd som den Bromanska samlingen. Händelsen påminner om ett relativt okänt faktum, nämligen att det även i dag är rutin att begrava sent aborterade barn i vigd jord, ofta utan kvinnans kännedom. Frågan som inställer sig är hur samhället egentligen ser på om dessa ofödda barn har någon värdighet eller ej. 

För samtidigt väntas en enhällig riksdag snart bekräfta vårens beslut där den så kallade ”rätten” till abort skrivs in i Sveriges grundlag. Idén tycks förutsätta att även om rätten till abort grundlagsfästs skulle samhället kunna betrakta varje liv som okränkbart. 

Men om varje människoliv är okränkbart måste det rimligen finnas en viss tidpunkt då detta okränkbara människovärde börjar gälla. Sveriges abortlag bygger på ett ”livsduglighetskriterium”, som innebär att fostret tillmäts ett skyddsvärde först när det kan överleva utanför livmodern. Men vad menas med ”kan överleva” när nyfödda barn inte kan överleva utan omvårdnad? 

Barn har varierande behov av omvårdnad. När jag föddes behövde jag mycket medicinsk hjälp eftersom jag inte kunde andas själv. Likväl lever jag nu ett mycket gott liv, trots en omfattande cp-skada. Då abortlagen skrevs åsyftades när barnet kunde överleva med all den medicinteknik som stod till buds då. Teknikutvecklingen har nu gjort att praxis strider mot lagstiftarens intentioner, eftersom barn aborteras vid samma tid som de kan räddas till livet. Alltså finns ingen bestämd skiljelinje mellan livsduglighet och den punkt där en grundlagsfäst rätt ska finnas att ta ett ofött människoliv. 

Skälet till att foster kan aborteras som skulle kunna räddas till livet, är att praxis i dag utgår ifrån att människan definieras av hennes aktiva interaktion med omvärlden. Denna hållning medför att barn med vissa handikapp aldrig får människovärde. Men denna hållning torde inte ha stöd hos vanligt folk eller för den delen riksdagens partier, som i andra fall tycks vilja värna de värnlösa. En vanligare tanke hos allmänheten är troligen att man blir människa vid födseln. På ett vis är tanken förståelig: det är lättare att relatera till människor som syns och hörs. Det är lättare att flygbomba ett mål med enbart civila, än att döda civila öga mot öga. 

Men födelseögonblicket kan knappast anses avgörande för människoblivandet. I så fall skulle kejsarsnitt medföra skarpa etiska vägval: det skulle då vara moraliskt försvarbart att utföra abort och avliva barnet precis innan det lyfts upp, men mord om det görs direkt efter. Så är fallet i en rad amerikanska delstater, som naturligtvis är moraliskt orimligt. 

Rent biologiskt finns en självklar tidpunkt när en människa blir till: befruktningen. Efter det är fosterutvecklingen en process utan tydliga steg som skulle kunna vara tidpunkt för när en människa blir till. Alltså avbryter abort människoliv. 

Tanken att kvinnan har beslutanderätt över sin kropp är visserligen fullt rimlig. Problemet är bara att det ofödda barnet inte är en del av kvinnans kropp utan en människa, låt vara helt innesluten i och beroende av kvinnans kropp. Får kvinnans självbestämmande gå ut över barnets rätt till liv? Är det acceptabelt att i ett land utan modersmjölksersättning låta sitt barn svälta ihjäl, genom att vägra amning, hävdande beslutanderätt över sin kropp? 

Nej, en moders självbestämmande medför inte en rätt att ta barnets liv! Samma sak gäller det ofödda barnet. 

Vissa menar att det kan vara bättre att aborteras än att födas som oönskad. Att barn bör bli älskade är det ingen som vänder sig emot. Men ger det faktum att ett barn inte är önskat en rätt att avbryta barnets liv? Vi tänker oss ett par som vill få barn. Barnet är både önskat och älskat under graviditeten. Men kort före födelsen spricker parets relation och ingen vill ha med vare sig partnern eller barnet att göra. Barnet är nu då varken önskat eller älskat. 

Detta medför dock inte en rätt att ta barnets liv, eftersom det fortfarande är en människa med absolut människovärde, vilket också gäller det ofödda barnet. Oftast föreligger ändå en moralisk skillnad mellan abort och mord, framför allt utifrån hur medveten kvinnan är om att en människas liv avslutas. Här har alla parter ett ansvar att söka sanningen. 

Ett större ansvar ligger på sjukvården och inte minst politikerna. Nyheten om de värdigt begravda fostren visar på vår moraliska insikt att även ofödda människor äger en värdighet som gör att de inte kan hanteras som själlösa ting. Detta är ett av alla argument som bekräftar att partiernas vilja att göra abort till en rättighet i grundlagen är felriktad. 

Ola Samnegård, Master i Tros- och livsvetenskap med inriktning etik, Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades 29 oktober 2026 i tidningen Dagen.