Vid vissa tillfällen i historien går stora delar av världen igenom omfattande kulturella förändringar ungefär samtidigt. 500- och 400-talet före Kristus var en sådan axialtid, som den tyske filosofen Karl Jaspers formulerade det. I Öst verkade Konfucius, Lao Zi och buddhan Shakyamuni, och hinduismen fick sin nuvarande form. I Väst uppstod den grekiska filosofin, och öster om Medelhavet avlöste de stora världsrikena varandra. En av de nationer som Babylonien och Persien underkuvade var en liten folkspillra, som samtidigt fullbordade sina heliga skrifter under ledning av prästen Esra. Få kunde då ana att dessa skriftrullar skulle bli grunden till historiens mest spridda litterära verk. Den judiska kulturen blev grunden till Bibeln och den kristna tron, som de senaste 2 000 åren har blivit historiens största folkrörelse.

När den kristna kyrkan firade 1000 år hade Europa blivit dess tydliga centrum efter att de islamiska erövringarna tryckt tillbaka kristendomen i dess ursprungsområden. Men Europa blev också födelseplats för de senaste seklernas starka våg av sekularism, där forskare i mitten av 1900-talet antog att religionen inom kort skulle dö bort. Dessa profetior skulle visa sig inkorrekta.

Idag står vi i en ny tid av kulturell omvälvning. Det är utmanande att rätt beskriva en process under tiden man själv tumlar omkring i den. Men en sak står klar: 2000-talet kännetecknas av flera samtidiga men delvis motsatta trender. Å ena sidan fortsätter det sekulärindividualistiska projektet där undersökningen World Values Survey placerar Sverige i världens ytterhörn. Å andra sidan framträder en tydlig mottrend. Över hela västvärlden ser vi en skarp motsättning mellan progressivism och konservatism i politik och kultur, men också i kyrkan.

Patrik Stigsson beskriver i sin artikel i Kvartal en stor skara religiösa aktörer som han tycks mena utgör ett hot mot det europeiska upplysningsprojektet. En av dessa är undertecknad. Han menar att min nya bok Mästerverket är ännu ett uttryck för ”orubblig förvissning” om den exklusiva sanningen i den egna trosriktningen. Det är korrekt att jag argumenterar för att Bibeln – som 2026 firar 500 år på svenska – är den mest fulländade litterära produkten i världshistorien. Stigsson och andra i den postmoderna kulturdebatten förbiser dock att religiösa företrädare i det här avseendet inte skiljer sig nämnvärt från övriga skribenter och opinionsbildare: alla önskar föra fram ett budskap som man håller för trovärdigt och sant.

Det intressanta i vår tid är att den autonoma rörelsen med individens oberoende som högsta norm inte längre äger det självklara företräde i det offentliga samtalet som den hade för bara några år sedan. I sin iver att finna ett alternativ till det nya religiösa intresse som Stigsson noterar försöker han skapa en österländskt influerad syntes, där reinkarnationen tycks spela en central roll. Denna bufféliknande religiositet var stark i Väst från 1960- till 1990-talet, men har därefter förlorat inflytande. En huvudorsak tycks vara just avsaknaden av handfasta sanningsanspråk.

2020-talet är en tid när postmodernismens gör-det-själv-religion kanske har löpt sitt lopp. Men även det rent sekulära projektet tycks ha passerat sin kulmen. Flera av nyateismens starkaste förespråkare har avlidit eller trappat ner. Förbundet Humanisterna har visserligen lyckats bli erkända som trossamfund, men då sätts deras medlemsstatistik också i perspektiv och visar att de under det senaste decenniet torde vara Sveriges hastigast krympande samfund.

Det är dock för tidigt att utropa en bred kyrklig tillväxtvåg över världen. Dels behövs mer data för att bekräfta en eventuellt varaktig vändning. Men framför allt är skillnaderna mellan olika kyrkor slående. Samfund som gör stora ansträngningar att anpassa sig till tidsandan drabbas normalt över tid av den paradoxala konsekvensen att människorna i stället upplever dessa kyrkor som irrelevanta, och i stället dras till samfund med mer konservativ bibelsyn och värderingar. Denna tudelning har blivit ännu mer markant de senaste åren, framför allt inom protestantismen. De etablerade och allt mer liberala kyrkorna förlorar medlemmar i förbluffande takt. Tillväxten sker i stället i de samfund som är redo för förnyelse i arbetssätt och gudstjänstformer, men står fasta gentemot samtidens progressiva värderingar.

De inomkyrkliga konflikterna är just nu särskilt starka inom den metodistiska och anglikanska rörelsen. Medan kyrkoledningarna har anammat allt mer av det sekulära samhällets ideal har medvetna oppositionsrörelser lanserats, ofta med bas på andra kontinenter än det liberala Europa. Konservativa metodister har startat den konkurrerande strukturen Global Methodist Church, och bland anglikanerna har motsvarande skett. Båda dessa ökar nu starkt, och inom den senare förklarar man frankt att man inte önskar göra något slags utbrytning, utan vill återta den grund som den liberala kyrkoledningen i Canterbury har frångått: ”Vi har inte lämnat den anglikanska gemenskapen. Vi är den anglikanska gemenskapen.” Jenny Strindlöv har i en artikel i Kvartal beskrivit motsvarande trend i Svenska kyrkan.

En överflygning över dagens religiösa landskap indikerar alltså ett sönderfall för den postmoderna religiositet som är redo till långtgående kompromisser med samtidskulturen. De samfund som påverkats mest av tidsandan har visserligen stora ekonomiska resurser och ett starkt kontaktnät med samhällets etablissemang, och kan därför fortsätta ge intrycket av att allt är precis som tidigare. De växande kyrkorna finns i stället ofta i de etablerade samfundens utkanter, vilket framstår som ett medvetet val för att undvika risken att dras in i samma anpassning som de övriga.

Det som sker nu skulle på ett sätt kunna tolkas som en återgång till modernismen, med tydligt motsatta alternativ som sätts i konfrontation med varandra. Denna rörelse yttrar sig i politikens värld som en konservativ reaktion på det progressiva projekt som kritikerna menar är på väg att rasera samhällsgrunden. På religionens område yttrar sig oppositionen som en nyväckt traditionell kristen tro, byggd på Kristus allena och Skriften allena. Om denna rörelse skulle befästas över tid och bli de ledande rösterna inom kristenheten skulle skeendet rentav kunna beskrivas som en återgång till premodernismen. Det vore i så fall en verkligt överraskande konsekvens av postmodernismens tänkta segertåg över världen. Den senare presenterade sig som en inomvärldslig frälsningsrörelse som lade frigörelsen helt i händerna på den enskilde individen. Men mediernas nyhetsrapportering om kaos i skolor, i offentlig sektor och på gator och torg ger intrycket av att själv kanske inte alltid är bäste dräng. 

Historiens kastvindar har en förmåga att vända i oväntade riktningar. Och kanske var det precis det Jesus avsåg när han avslutade Bergspredikan med liknelsen om de två husbyggarna: En som byggde på sanden, men tvingades se sitt bygge raseras när ovädret kom. Och en som byggde på klippan, vars hus stod fast förankrat när stormen bedarrat. Mitt i en axialtid är det svårt att säkert förutsäga vilket tankesystem eller byggnadsverk som står kvar när samtiden snurrat färdigt. Men den rörelse som antogs överföra västerlandet från kristendomens tidsålder in i en sekulär individualism uppblandad med allmän religionspluralism tycks nu vara på väg att vändas till en tid där detta projekt ersätts av en ny längtan efter fastare grundvalar. Och det kanske rentav kan vara välgörande för både kulturdebatten och kyrkan.

Per Ewert, direktor för den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, aktuell med boken ”Mästerverket: Varför Bibeln är den främsta litterära produkten i världshistorien”

Artikeln publicerad i Kvartal 2026-01-04, replik Christer Sturmark, replik Hans Ruin, slutreplik Per Ewert, ”Vetenskapens kristna grund”

Bild: Daniel Morton, Unsplash