Vad utgör egentligen basen för den i Sverige så omhuldade Värdegrunden? Är det den flertusenåriga kristna berättelsen eller det senaste seklets så framgångsrika sekulära livssyn? Är det socialismens eller liberalismens politiska projekt, eller en allmän oro för islam och andra radikala rörelser? Politiker i flera partier lutar sig idag mot allmänt odefinierade ”svenska värderingar”. Men vilka är dessa värderingar egentligen, och går det att bygga en gemensam grund i ett land som tycks ha så förtvivlat svårt att enas om vad denna grund ska byggas på?

I min doktorsavhandling och den svenska populärversionen ”Landet som glömde Gud” beskrev jag de politiska processer som medverkade till att forma den historiskt och internationellt extrema nivå av sekulär individualism som utmärker dagens Sverige. Katarina Barrling, docent i statsvetenskap i Uppsala, gör en motsvarande granskning av det hon kallar ”det extrema landet lagom”. Hennes boktitel beskriver Sverige som Världens mest protestantiska land. Frågan är dock om protestantismen verkligen är den viktigaste formgivaren av Sveriges speciella värdekultur med alla sina nya dygder och tabun. Kanske är det snarare en helt egen svensk brygd med en viss del Luther, men också en rejäl dos Alva Myrdal.

De flesta svenskar gläds åt att vi numera har slutat med häxprocesser och kättarbål. Men nya epoker har förmågan att skapa nya outtalade normer – med åtföljande syndabockar. Förseelser som skulle ha ansetts harmlösa för bara några decennier sedan kan i vår tid resultera i avsked och offentligt gatlopp. Eller kanske något ännu värre. Stockholms Stadsteaters ledare Benny Fredriksson var en av dem som dukade under när MeToo-rörelsen blev till drev som inte alltid gjorde skillnad på dödssynd och vanlig mänsklig ofullkomlighet. En kultur som har avvisat den bibliska förståelsen av synd tycks ha en osviklig vana att istället införa nya syndabegrepp – dock utan den kristna modellen av försoning och upprättelse.

2020-talets Sverige är ett land där det är oerhört lätt att göra fel. Det ord som Martin Luther King regelmässigt använde om sig själv och sina svarta medsyskon har idag fått en så stark tabustämpel att det aldrig får yttras ens i de mest avståndstagande former, utan endast omnämnas med närmast gåtfull distans som n-ordet. Barrlings bok tar upp ett motsvarande exempel med Kulturmannen som dömdes för gärningar som för inte så länge sedan betraktades som allmänt frigjorda och avantgarde. Jean-Claude Arnault må vara dömd för våldtäkt, men hans handlingar mot många kvinnor kunde samtidigt sorteras in under den kategori som länge kunde ursäktas från en framträdande kulturperson.

Dessa är två tydliga exempel på svårigheten att välja rätt sida om den tunna linjen mellan hyllad normbrytare och stenad ogärningsman. Svårigheterna med att avgöra åsiktskorridorens gränser har orsakat en omfattande självcensur i vår tids Sverige. Alla grupper utom vänsterpartister och miljöpartister vaktar numera sina ord noga för att bli godkända av dem som erövrat problemformuleringspriviliegiet i vår tids Sverige, där idén om den oberoende individen yttersta norm.

Katarina Barrling fångar denna problematik på ett träffande sätt, och påminner om att de inre konflikterna knappast har lösts genom att den liberala demokratin rollen har getts rollen som överordnad ideologi i vår tids Sverige. En demokrati medför ju alltid risken att folket kan vara ofina nog att rösta fel, och då kanske demokratin i sig upphör att fungera som lackmustest för skillnaden mellan gott och ont. För vilka verktyg har etablissemanget då kvar i sin låda om de tydligt har förklarat hur folket ska välja, och så går de ändå och röstar på Alternativ für Deutschland eller Donald Trump? Dagens Sverige gillar individens fria val och oberoende av yttre auktoriteter, men kan acceptera hårda repressalier mot den som ignorerar partipiskan och följer sitt eget samvete vid votering i riksdagen.

En av styrkorna med Barrlings redogörelse är hennes sätt att måla upp den generande nakenheten i vår tids individualistiska samhälle, samtidigt som hon blottlägger hur tungt vår sekulära kultur trots allt vilar på kristendomens axlar.

Men vad händer när kyrkan själv blir språkrör för helt andra värderingar än de som utgjort basen både för kyrkan och den svenska kulturen under tusen år? En konsekvens av att kyrkomötena har lämnat sin kulturbärande roll av att skilja mellan rätt och fel lära är att vår tid inte längre har några villolärare. Svenska kyrkan är mån om att alla ska rymmas under dess stora paraply, oberoende av trosbekännelse eller inställning till Gud och trossatser. Men den acceptansen tycks samtidigt förutsätta att vi bejakar kyrkans politiserade grund där normen inte sätts av Luther utan av RFSU, och där äktenskap ska göras tillgängligt för alla, oavsett kön eller antal – men naturligtvis bara så länge fadern inte leder bruden fram till altaret.

Vår tids osäkerhet om valet mellan applåd och kättarbål framträder särskilt starkt just i sådana frågor där samhällsnormerna hastigt har bytts ut, och Barrling pekar ut hbtq-frågorna som ett särskilt starkt sådant exempel. Det är nämligen just på de områden där normerna har förändrats hastigt som intoleransen blir som starkast. Det blir därför logiskt att kättarstämpeln blir extra tydlig på den som törs uppmärksamma att de flesta svenskar alldeles nyss faktiskt hade tämligen annorlunda normer än de som idag anses påbjudna.

Ett fascinerande drag i vår tid är dess återkommande självmotsägelser: skuldbeläggning är fel, men flygskam är rätt. När vår tids ibland ganska paradoxala positioneringar kokas ner till dess minsta gemensamma nämnare framträder den autonoma filosofin som yttersta mål och mening med vår färd. Ställningstaganden som uppfattas värna den självständiga individen och människans förmåga att frälsa sig själv omfamnas, medan en kritisk udd riktas mot synsätt som uppfattas representera en högre auktoritet utanför individen. 2000-talets Sverige kan framstå som en djupt motsägelsefull plats, tills vi inser detta mönster som så starkt har präglat vår kultur.  

Denna dans mellan motstridiga intressen har utspelats på flera arenor under den senmoderna historien. Arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen fattade för ett sekel sedan varandras händer i sin gemensamma strävan att bryta upp från det lutherska enhetssamhället. Båda strävade efter frihet att förverkliga sin vision om det goda samhället. De båda rörelsernas slutmål var dock mycket olika varandra, men båda kan likväl anses ha bidragit till att ersätta det tidigare Sverige med en helt ny vision – om än ganska olika sådana. Katarina Barrling bjuder på en talande ögonblicksbild från 1972. VPK-ledaren CH Hermansson och pingstpastor Stanley Sjöberg hade detta år en pågående debattväxling, och på svenska flaggans dag bjöd Sjöberg in Hermansson som talare. De två sidorna var starkt kritiska mot varandra, men samtidigt som Hermansson underströk den totala motsättningen mellan socialism och kristendom föreslog han samtidigt att marxisterna och de kristna borde kunna kroka arm i vissa frågor – självfallet just de som VPK-ledaren själv ansåg viktiga.

I min forskning har jag funnit liknande mönster ända sedan 1918, när den tidens mest namnkunnige kristendomsmotståndare Arthur Engberg framförde liknande resonemang. I sin bok Statskyrkans avskaffande argumenterade han frimodigt för socialdemokratins grundbult att en modern stat inte skulle hålla sig med något så ålderstiget som en statskyrka. I slutet av boken tycks han dock komma på en alternativ idé, nämligen att göra precis tvärtom: att behålla statskyrkan och via en målmedveten inre sekularisering avkristna landet inifrån. Man måste medge att Engbergs nyfunna strategi blev mycket effektiv.

Luther var inte överförtjust i att hans rörelse kallades just ”protestantisk”. Hans främsta fokus var ju ett försvar för Bibelns auktoritet, snarare än en allmän protest mot påvedömet. Men kanske är det just protesterandet i sig som har blivit det nutida Sveriges kännemärke. Medier, studentrörelser, ledande politiker, ja, till och med kyrkor har ställt sig i samma led med krav på avskaffandet av traditionella normer – helt enkelt för att de är traditionella.

Ultraprogressivismen må ha fått stort genomslag inom vissa medieredaktioner och akademiska institutioner, och de må ha vunnit triumfer bland politiska tjänstemän på departementen. Men nästan alla partier i Sverige tycks långsamt börja inse att denna ideologi inte längre vinner några val. Därför samlas Socialdemokraterna i år till kongress för att anta ett nytt partiprogram där woke-plåstret har rivits bort. Till och med Miljöpartiet försöker värja sig för att uppfattas som ett wokeparti. Pendeln tycks ha vänt, men kanske har Arthur Engbergs inre övertagande av kyrkan lyckats så väl att kristenheten blir den sista instansen i samhället att uppfatta det? Det vore i så fall en historiskt intressant paradox.

I flera västländer framträder nu ett mönster där ungdomar, framför allt unga män åter vänder sig till religionen. Men det är inte den liberala, samtidstillvända teologin som lockar, utan tvärtom den mer konservativa profilering som kulturradikaler både utom och innanför kyrkportarna har ägnat senaste seklet åt att förpassa till historiens skräpkammare.

Varje land som beslutar sig att riva ner gamla gränsmarkeringar och staket brukar strax drabbas av insikten att ingen kultur kan fungera utan något slags gemensamma normer och regelverk. Nya gränslinjer dras därför upp, nya samtyckeslagar införs för att skapa reda i situationer som annars riskerar att förfalla i kaos och övergrepp. På ett plan har det protestantiska arvet brutits ner i Sverige. Men själva protesten bestod. Den stora frågan för politiken och samhällets olika sfärer idag är hur Sverige ska lyckas samla sig kring en värdegrund som håller över tid. Det finns anledning att reflektera över om inte vissa omistliga värden åkte ut i farten när den gamla värdegrunden slängdes ut – här i Landet som glömde Gud.

Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet, fil dr på Sveriges sekulariseringsprocess

Artikeln publicerad i tidskriften Sans, nr 3/2025