Enligt World Values Survey råder ingen tvekan om vilket land som har världens mest sekulära och individualistiska värderingar. Frågan är snarare hur Sverige hamnade här, hur vårt lands extrema position har påverkat dess invånare, och vilka värden vi vill bygga morgondagens samhälle på.

För den kristna kyrkan finns dessutom några ytterligare centrala frågor: Hur ser vi på den starka sekularism som vårt land upplevt och fortfarande står i? Och hur ska kyrkan bäst hantera denna utmaning och samtidigt bevara sin identitet och sitt uppdrag?

Min doktorsavhandling om hur Sverige fick världens mest sekulärindividualistiska värderingar ger några historiska insikter som direkt angår både Svenska kyrkan och frikyrkligheten:

• Sekularism och individualism är tätt sammanflätade fenomen. Där autonomin, individens oberoende, odlas i en kultur följer sekularisering normalt tätt i spåren.
• Det går en skiljelinje mellan dem som vill att Svenska kyrkan ska styras av sekulärt grundade politiska värden, och de som vill se kyrkan ledas av en högre, gudomligt motiverad auktoritet. Den förra sidan representerades i Sverige främst av socialdemokratin; de borgerliga partierna ville i stället försvara kyrkans självständighet från politisk styrning.
• Det politiska övertagandet av statskyrkan genomfördes i tre steg: från församling, via stiften till det nationella kyrkomötet. När detta övertagande och seklets stora kyrkopolitiska konfliktfråga väl var avgjord tystnade mycket av religionsdebatten, och sekulariseringen betraktades som i huvudsak genomförd.
• Grundkonflikten gällde om den yttersta auktoriteten över kyrkan skulle vara Bibeln och den kristna traditionen, eller politiska ideal byggda på sekulär grund. För 70 år sedan var det ämbetsfrågan som hamnade i debattens centrum. I andra tider har andra sakfrågor dominerat, men den avgörande skiljelinjen har hela tiden handlat om vem som ska vara kyrkans yttersta normgivare: Gud eller människan.
• Kompromisser i symbolfrågor betraktas normalt som tillfälliga. När de väl har införts blir de strax till ett nytt golv att ta avstamp från i syfte att inordna alla i den nya inställningen. Detta uttrycktes öppet av den ledande kyrkopolitikern Harald Hallén i samband med förändringen av prästämbetet, där han motiverade sitt accepterade av den antagna kompromissen med att han betraktade den som temporär. Så skulle också bli fallet.

Sverige är i dag en historiskt och internationellt sett extrem kultur. En inre sekularisering och anpassning till samtidens sekulära ideal leder normalt till att kristna samfund förlorar mark. Detta mönster är välkänt internationellt, och blir tydligt också i den före detta svenska statskyrkan, där gudstjänstbesök och deltagande i kyrkliga riter har rasat i takt med sekulariseringen av samhälle och kyrka.

Nuläget och de historiska erfarenheterna väcker behovet av en ärlig utvärdering: Hur har svensk kristenhet i stort påverkats av den sekulära ideologi som omformade den tidigare statskyrkan, men som också skapade den samhällskultur i vilken samtliga samfund, församlingar och enskilda kristna i dag lever? Och hur ska kristenheten bevara sin särart och relevans i en tid som vår?

Ännu en slutsats från 1900-talet är att de stora sekulära sprången togs när tillfälliga möjligheter gavs. Det kunde vara vid en regeringskris, en försvagad kyrkoledning eller annan blotta i försvarsverket. Men så snabbt en öppning uppstod tog S-regeringen raska kliv för att införa nya, sekulärt grundade reformer. Under tider av tydligt motstånd hejdade regeringen sig däremot för att undvika direkt strid. Detta kan vara en viktig påminnelse för kyrkan också i vår tid. Om inga stora omkastningar sker kan historiska utvecklingslinjer antas fortsätta i samma riktning.

Det sekulärindividualistiska projektet kommer i sådant fall inte att göra halt förrän den nått sitt slutmål: att nedmontera samtliga auktoriteter som uppges stå på gudomligt mandat, och ersätta dessa med en sekulärt baserad värdegrund.

En av 1900-talets starkaste kyrkliga opinionsyttringar var 1951, då samtliga biskopar i Svenska kyrkan skrev ett brev till landets präster. Biskopsbrevet tog strid mot de nya individualistiska ideal som ville ta plats i samhället och kyrkan, och de noterade att denna nya filosofi särskilt tyckes prioritera frågor om äktenskap, relationer och sexualitet.

Som svar underströk biskoparna att kyrkans uppdrag alltid måste bygga på Guds bud och Guds vilja, och avslutade med att påminna om Paulus ord att inte låta sig påverkas av denna tidsålders filosofi, utan låta sitt tänkande förvandlas i enlighet med Guds vilja. Några decennier senare hade politiken dock malt ner motståndet, och en annan linje hade gått segrande ur striden.

Den kristna kyrkan har alltid frodats när den varit en profetisk motröst. När kyrkan däremot har lierat sig med tidsandan eller den politiska makten har den förlorat sin relevans som samhällsröst och frihamn för dem som söker något annat än det världen har att ge. Det är tid för allvarlig utvärdering för kristenheten, här i landet som glömde Gud.

Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet, fil dr, aktuell med doktorsavhandlingen ”Moving reality closer to the ideal” samt den svenska populärversionen ”Landet som glömde Gud”

Artikeln publicerad i Dagen 2022-11-17