Är den sekulära vetenskapen förutsättningslös?

Sverige är på många sätt fantastiskt. När vi ser vad som sker över världen ökar tacksamheten för att vi har demokratiska rättigheter, inte minst religionsfrihet. Vi har också en lång tradition av ett väl utbyggt socialt skyddsnät, med en valfärdsstat som hjälpt många människor ur fattigdom.

Samtidigt utmärker sig Sverige vid en internationell jämförelse som ett av världens mest individualistiska och sekulariserade länder[i]. Det finns säkert många förklaringar till detta, men i denna artikel vill jag framför allt undersöka vetenskapens roll för att besvara frågan varför Sverige, liksom flera andra länder i västvärlden åtminstone till ytan blivit så sekulariserat och många gånger förpassat religionen till den privata sfären.

För att söka svar på denna fråga får vi gå några hundra år tillbaka, till Upplysningen på 1700-talet, då utvecklingen mot ökad förnuftstro tog fart. Den franska encyclopedin, under ledning av Diderot och d´Alembert, spreds i stora upplagor runt om i Europa. Voltaire och andra filosofer reagerade mot befintliga maktstrukturer. Flera av dem trodde visserligen på en gud, men en deistisk sådan, som nöjde sig med att skapa världen och sedan inte längre grep in i dess fortsatta skeende.

Eftersom människan mer och mer ansågs utlämnad åt sitt eget förnuft behövdes nya läror för att förstå hennes plats i världen. Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet formulerade filosofer som Rousseau, Kant och Hegel teorier där människan alltmer frikopplades från Gud och där sanningsbegreppet relativiserades[ii]. Under det kommande seklet kunde Marx, Darwin, Nietzsche och Freud föreslå helt naturalistiska idéer om hur samhället fungerar, hur allt levande på jorden har utvecklats, och om människans natur och själsliv. Dessa fick stor betydelse i många länder, och i Sverige accelererade sekulariseringen ytterligare med debatten om tro och vetande på 1950-talet, där bland annat filosofen Ingemar Hedenius ofta satte tron i motsatsställning till förnuftet. På senare tid har nyateismen och humanismen fört stafettpinnen vidare med religionskritik och hyllande av det mänskliga förnuftet, som ofta likställts med vetenskap. Och eftersom människan alltid sökt efter auktoriteter, och vetenskapen varit så framgångsrik, har resultatet blivit att vetenskapsmän och psykologer alltmer ersatt sockenprästen.

Även om denna sekularisering är märkbar i hela västvärlden har den gått ovanligt långt i Sverige. I stället för att direkt inskränka religionsfriheten har utgångspunkten varit mer subtil – att förpassa vetenskap och religion till olika sfärer, eftersom vetenskapen svarar på frågan hur världen fungerar och religionen på en annan fråga – varför världen och vi själva blivit till, det vill säga vad som egentligen är meningen med livet. Det har lett till en ideologi som idag är helt dominerande inom universitetsvärlden, och som innebär att hur-frågan bara får besvaras med naturliga processer. Detta kallas ”metodologisk naturalism”, och innebär i praktiken att vetenskapsmannen måste sätta på sig ateistiska glasögon för att tolka data, medan övernaturliga ingripanden från en designer är diskvalificerade från start[iii].

Den metodologiska naturalismen fungerar utmärkt för de flesta typer av vetenskap, som när vi undersöker Östersjöns ekosystem, hur läkemedel tas upp i kroppen, hur Googles sökverktyg fungerar rent matematiskt, eller hur svenska dialekter påverkas av globalisering.

När det gäller denna typ av forskning kan den troende liksom ateisten eller agnostikern nöja sig med naturliga förklaringar, även om han eller hon tror att Gud ytterst ligger bakom regelbundenhet och naturlagar. Men denna slutsats blir då inte en del av den vetenskapliga metoden, utan något man överlåter till var och en att bedöma.

I själva verket är det svårt att överhuvudtaget bedriva vetenskap om vi inte förväntar oss en regelbundenhet i naturen. Och om vi med naturliga förklaringar alltså menar att hitta ordning och mönster, är det snarare så att kristen tro gör detta mer meningsfullt, inte mindre. Det är välkänt att kristendomen anses haft avgörande inflytande för framväxande av universitet under medeltiden, och sedan för den vetenskapliga revolutionen under renässansen[iv]. Tron på en allsmäktig och förnuftig skapare gjorde att man förväntade sig att finna ordning och mönster. Och eftersom vi enligt kristendomen är skapade till Guds avbild kan vi upptäcka och uppskatta de lagar som Gud etablerat i naturen. Många av historiens mest framstående vetenskapsmän, som Galileo, Newton, Faraday och Maxwell, var troende[v]. Den kristna tron var en integrerad del av deras liv, och en stark motivation för dem. Deras sökande efter naturlagar blev helt enkelt ett sätt att upptäcka hur Guds skapat världen. Ytterst kan denna inställning ses som ett gensvar till det uppdrag vi fått i Bibeln att utforska och vårda jorden[vi].

Men, samtidigt som den metodologiska naturalismen ofta fungerar väl, så lär oss vetenskapsfilosofin att all vetenskap innefattar olika typer trosantaganden, och att den metodologiska naturalismen i själva verket representerar en onödigt begränsad syn på vetenskap[vii].

Med en vidare vetenskapssyn får alla förklaringsmodeller vara med och tävla och prövas mot fakta, utan att sållas bort från början.

Denna brist hos den metodologiska naturalismen blir extra tydligt i två fall. Det första gäller forskning inom biologi, kemi och fysik om universums, jordens och livets uppkomst. Med en sluten världsbild, där en personlig agent inte tillåts gripa in, kan denne inte ha skapat successivt. Man kan möjligtvis gå med på en gud som var med och satte igång allt. Men spåren av denne deistiske gud blir allt mindre. Så småningom återstår bara ett mönster av kvantmekaniska vakuumfluktuationer vid universums början, innan de till slut försvunnit helt[viii]. Detta är egentligen inte förvånande, för med en naturalistisk utgångspunkt blir man helt enkelt tvungen att hävda att allting uppstod av sig själv. Vetenskapmannen har därmed inte bara besvarat hur-frågan, utan även klargjort att varför-frågan saknar bestående svar, eftersom vi enbart är farkoster för våra gener. Likt gökungen har vetenskapen gett sig in på religionens domäner och petat ut den ur boet, underförstått att religiösa anspråk på övernaturliga skeenden inte stämmer. Kristen tro blir då förpassad till den privata sfären, något jag utövar för mitt eget psykiska välbefinnande snarare än för att den är sann[ix].    

Det andra fallet är historisk forskning om Bibelns tillförlitlighet, där  liberalteologins historisk-kritiska metod ofta dominerar. Den innehåller visserligen okontroversiella delar, som att jämföra texterna med historisk, arkeologisk och exegetisk forskning, så länge man är noga med att poängtera vad som är mer eller mindre säker kunskap. Men delar av denna metod utgår från en sluten världsbild, med en gud som inte utför kraftgärningar och andra mirakler, eller talar profetiskt[x]. Och även om man som kristen tror på en transcendent Gud som skapat en värld med regelbundenhet, så utesluter det inte att Han även är immanent och aktivt griper in i sin skapelse och till och med gör undantag från de naturlagar Han skapat. Om man inte räknar med sådana direkta Gudsingripanden påverkar det starkt tolkningen av Bibelns böcker, både vad gäller innehåll och när de är skrivna.[xi] Risken är stor att Bibeln ses som ett dokument påhittat av människor, med en rad fel, brister och påstådda skeenden, så att tilltron till den minskar. Med andra ord anses Bibeln ofta inte vara trovärdig, just för att man utgått från ett sådant antagande[xii].

Men intressant nog så leder den moderna forskningen själv till att den naturalistiska världsbilden alltmer krackelerar. För ju mer vi studerar vår omvärld, desto mer ser vi hur sinnrik och genomtänkt den är, där ett stort antal naturkonstanter är finjusterade för att stjärnor, planeter och mänskligt liv ska existera[xiii], där alltmer av vårt DNA upptäcks ha funktion och där varje mänsklig cell är som en hel stad av aktivitet, omgiven av ett membran där inpassage av näringsämnen kontrolleras noga, och där det innanför finns fabriker, kraftstationer och vägnät[xiv]. Eller när arkeologiska och andra historiska fynd pekar på Bibelns trovärdighet[xv] och att Jesu uppståndelse faktiskt ägt rum[xvi], liksom väldokumenterade händelser genom kyrkohistorien, som är svåra att förklara på ett naturligt sätt.[xvii]

Med en naturalistisk verktygslåda blir det allt mer bekymmersamt att tolka skeenden och mönster som starkt pekar på en designer. Det uppstår helt enkelt en krock mellan fakta och det paradigm som vetenskapsmannen är tvingad att arbeta inom. Ställd inför en sådan krock, finns det åtminstone fyra sätt att reagera på.[xviii]

För det första kan de nya fynden sopas under mattan. Detta är till exempel vanligt inom biologin när det gäller Darwins evolutionsteori. Många av dess luckor, som svårigheten för mutationer att skapa helt nya organ med nya funktioner, lyfts sällan fram och är därför okända för många[xix].

Den andra reaktionen är likartad. Istället för att diskutera sakfrågan kring de nya fynden kritiseras förklaringar som inbegriper övernaturliga skeenden. Det betraktas ofta som pseudovetenskap att blanda in en designer som den i dagsläget bästa teorin. Men då säger man egentligen bara att det rådande paradigmet inte får brytas, eftersom pseudovetenskap likställs med allt annat än metodologisk naturalism.

Ett exempel är frågan om hur liv uppstod på jorden. Det erkänns visserligen att vi idag vet väldigt lite om detta, men ändå betraktas det inte som vetenskap att föreslå att liv är designat, trots de enorma svårigheter det innebär för slumpmässiga processer att skapa en cell som både kan replikera sig själv och omsätta näringsämnen till energi.

Eller också avfärdas teorier som inbegriper en designer med att de ofta inte publicerats i godkända vetenskapliga tidskrifter. Detta är i och för sig sant, men eftersom vetenskapsmännen har fått samhällets förtroende att bedöma varandras arbeten,[xx] så är det oerhört svårt att publicera resultat som ifrågasätter naturalismen, även om deras överensstämmelse med fakta är god.

Den tredje reaktionen innebär att vetenskapsmannen försöker hitta nya naturliga förklaringsmodeller till skeenden som verkar peka på en designer. Detta är givetvis inte fel i sig, och även ur ett kristet perspektiv är det rimligt att söka hitta naturliga teorier, men samtidigt vara öppen för direkta övernaturliga ingripanden. Men i en miljö där endast naturliga förklaringar är tillåtna, blir de nya teorierna inte sällan spekulativa. Som när man förklarar finjustering av naturkonstanter med att vårt universum är ett av många, och att i just vårt valdes naturkonstanter av slump så att liv kunde uppstå, en teori som i dagsläget är svår att varken vederlägga eller bekräfta med experiment.

Den fjärde reaktionen är att erkänna att vi ställs inför observationer som är svåra att förklara på ett naturligt sätt, åtminstone utifrån vad vi vet idag. När det gäller frågan om Jesu uppståndelse verkar många ha valt denna väg, eftersom ett antal experter på området, med olika trosuppfattningar, är mer eller mindre överens om att naturliga teorier har allvarliga brister i att förklara Jesu död på Golgata kors, den tomma graven, lärjungarnas frimodiga och samstämmiga vittnesmål, samt Paulus och Jesu halvbror Jakobs omvändelser.[xxi]

Men tyvärr är detta ett undantag. De flesta väljer någon av de tre första reaktionerna, av olika skäl, såsom outtalad press från kollegor och rädsla för att förlora sin karriär, eller som ett resultat av att ha uppfostrats in i ett naturalistiskt tankemönster.

Om nu den metodologiska naturalismen har så tydliga brister, vad är då alternativet? För det första menar jag att vetenskapen bör bedrivas på ett sätt som är så fördomsfritt det bara går, så att olika synpunkter får komma till tals och prövas mot varandra. Det innefattar att övernaturliga förklaringar tillåts, men givetvis inte att de friställs från att prövas mot fakta. Inom teologin kan man exempelvis tillåta en Gud som gör under och mirakler, men samtidigt har kvar den historisk-kritiska metodens sätt att i övrigt pröva och ifrågasätta.  Bibeln är ju ett till stora delar historiskt dokument som inbjuder till granskning. Som kristen behöver jag inte vara rädd för detta om jag tror att Bibeln är sann, ty sanningen tål alltid att granskas. Den till och med förädlas och visar sin sanningshalt ännu mer när den prövas.

För det andra är det bra att om möjligt ange kriterier för att påvisa spåren av en personlig agent. När det gäller historiska händelser i form av mirakler så är samstämmiga och gärna oberoende vittnesbörd från trovärdiga ögonvittnen ofta avgörande. Men inom naturvetenskaperna är det svårare att ge strikta kriterier för om universum, den första cellen eller andra levande strukturer har utvecklats med kända naturlagar eller skapats på ett övernaturligt sätt. Detta ligger i sakens natur, eftersom ingen människa var med och kan berätta, och designern dessutom finns utanför det naturliga. Därför kan vi inte i förväg förväntas känna till hur han gått tillväga. Men jag menar att detta inte är en ursäkt för att återgå till metodologisk naturalism, eftersom den premierar ett sluten beskrivning av verkligheten. Intressant nog har informationsbegreppet nyligen använts som designargument inom molekylärbiologin, genom att påvisa det osannolika i att strukturen hos exempelvis DNA-strängar uppkommit genom naturliga processer. Alla försök att på detta sätt förklara evolution verkar ha design insmugglat på ett eller annat sätt. Denna typ av forskning är fortfarande relativt ny och behöver utvecklas, men jag menar att den är viktig och har stor potential inför framtiden.[xxii]

För det tredje bör vetenskap presenteras så att mer eller mindre säker kunskap tydligt särskiljs från kunskapsluckor och spekulationer.[xxiii] Detta är inte minst viktigt inom teologin, för så länge innehållet i en viss bibelbok inte har motbevisats av fakta, är det fritt fram att tro att det faktiskt stämmer. Men om osäkra teorier presenteras som säker kunskap frestas många kristna att omtolka Bibeln alldeles i onödan.

Inom historia är det välkänt att frånvaro av arkeologiska fynd eller textdokument inte bevisar att en viss historisk händelse inte ägt rum. När sådana direkta bevis från patriarktiden i Gamla Testamentet saknas, har många teologer avfärdat berättelserna som myter, nedskrivna långt senare. Men om även indirekta fakta tas i beaktande, blir situationen en helt annan[xxiv].

Ett annat exempel är Darwins makroevolutionsteori. Med tanke på dess stora luckor menar jag att kristna inte behöver överge kyrkans klassiska tro på Adam och Eva som historiska personer och anfäder till alla människor. Även om vi ska ha respekt för olika tolkningar av skapelseberättelsen, så leder en bildlig förståelse av syndafallet i Gamla Testamentet att Nya Testamentets undervisning om Jesus som ”den andre Adam” eller ”den siste Adam” blir  svårtolkad.[xxv] Det sägs att synden kom in i världen genom en människa och att rättfärdigheten hos en annan, Kristus, leder till frikännande för alla som tar emot erbjudandet om frälsning. Om vi tolkar Bibelns undervisning om Adam bildligt finns det därför risk att vi omtolkar dess utsagor om Jesus, så att Hans försoningsverk reduceras[xxvi].

Man kan fråga sig hur mycket graden av osäker kunskap kommer att ändras i framtiden. För trots att många hur-frågor besvaras verkar hela tiden nya uppstå, så att kunskapsluckor kvarstår. Och även om det naturalistiska paradigmet alltmer rämnar, tror jag aldrig att vi med vetenskapliga metoder fullt ut kan bevisa Guds existens, och dessutom menar jag att varför-frågan ligger utanför vetenskapens domäner.

Trots detta är tecknen i skapelsen tillräckligt tydliga för att vi ska börja söka Gud, som Paulus beskriver så väl i Romarbrevets första kapitel[xxvii]. När vi gör det kan vi fylla ut luckorna i vårt vetande med kunskap som Gud uppenbarar för oss och skriver in i som bevis i våra hjärtan i form av en inre visshet och frid.[xxviii]  För även om vi helt kunde bevisa att Gud existerar, så gör enbart den kunskapen mig ändå inte till kristen, eftersom det ytterst är fråga om att bekänna Jesus och följa Honom.[xxix]  Men det verkar snarare som om Gud i sin vishet har visat sig tillräckigt tydligt, och sedan i kärlek och respekt överlåter åt oss att ta trosteg. På så sätt samverkar och styrker den naturliga och uppenbarade kunskapen om Gud varandra.

Avslutningsvis vill jag beröra vilka konsekvenser jag menar att det naturalistiska vetenskapsmonopolet har fått och kommer att få för vårt samhälle.

För det första, det som lärs ut på universitet och högskolor formar det som lärs ut i skolorna. Den vetenskap de unga tar del av har silats genom ett durkslag där övernaturliga inslag inte passerar. Det leder till att många ungdomar antingen förlorar sin kristna tro eller aldrig överväger att pröva den. Tragiskt nog är de offer för ett cirkelresonemang, där ett synsätt med endast naturliga förklaringar lärs ut just för att man utgått från sådana antaganden.

För det andra, i en miljö där det mer eller mindre är ett outtalat faktum att allt har uppstått av sig själv, är vi fria att välja moral, etik och värdegrund i samhället som vi vill. Detta riskerar långsiktigt att påverka, och har redan påverkat, synen på livets okränkbarhet den första tiden efter befruktningen, och på äktenskapet och familjen som en viktig bärande enhet i samhället.

För det tredje, eftersom få har ork eller lust att skaffa sig tillräcklig kunskap för att ifrågasätta det rådande paradigmet, eller av befogad rädsla att förlora statliga bidrag, riskerar den metodologiska naturalismen att i allt högre grad influera teologiska utbildningar och därigenom även församlingar. Följden blir i så fall en ökande sekularisering även inom kyrkan, där tilltron till Bibeln minskar, inte på grund av fakta, utan på grund av tankemönster som reducerar Gud och inte tillåter Honom att gripa in sin skapelse.

I det kortare perspektivet har den metodologiska naturalismen visat sig vara ett effektivare sekulariseringsverktyg än rent förtryck. För när människor tvingas att anamma en sekulär agenda får det ofta motsatt effekt. Speciellt om de i hemlighet får höra ett budskap om personlig omvändelse, en stor Gud som älskar dem och är förmögen att göra under, precis som det står i Bibeln. Ett av de mest slående exemplen är kyrkans utveckling i Kina. Efter kommunismens maktövertagande för 65 år sedan har antalet kristna vuxit från några miljoner till i storleksordningen 100 miljoner idag.[xxx]

Den metodologiska naturalismens mer smygande sätt att få människor att överge det övernaturliga har visserligen ofta varit mer effektiv, men man kan ifrågasätta om det är så i det längre perspektivet. Det är nämligen bara en ytlig sekularisering som åstadkoms. Av naturen är vi religiösa, och försöker på olika sätt få utlopp för detta behov. Bibeln ger en mycket djupsinnig förklaring, där människan efter syndafallet strävar efter att fylla ett inre tomrum, oftast omedveten om att det egentligen är den brustna relationen med Gud hon försöker återupprätta. Enligt kristen tro tar Gud själv initiativet till försoning genom att sända sin egen Son, medan andra religioner mer eller mindre handlar om människans försök att med egen kraft skapa mening.[xxxi]

I ett samhälle som på ytan är sekulärt, och där vi som kristna därför frestats att alltmer kompromissa med Bibelns budskap, blir följden att många människor inte ser den kristna tron som ett alternativ. En sådan miljö är oerhört sårbar för andra andliga influenser, eftersom människor på något sätt måste få utlopp för sina religiösa behov. I sig värdefulla saker som arbete, hobbies, materiell välfärd och sociala kontakter riskerar att helt ta över och till slut bli meningen med vårt liv, och därmed vår gud.  Andra dras till nyandlighet eller religioner vars företrädare många gånger ger ett tydligare budskap än de kristna, trots att synen på religionsfrihet och andra mänskliga rättigheter inte sällan är annorlunda än vad vi är vana vid.

Vid ingången till Uppsala universitets aula finns ett berömt citat av Thomas Thorild: ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större.”[xxxii] Det finns olika åsikter om av vad Thorild egentligen menade med att ”tänka rätt”. Men om vi tolkar dessa ord som att söka sanningen, sammanfattar hans yttrande väldigt väl vad jag menar att vetenskap bör handla om. Undertecknad har en förhoppning att vetenskapen i vårt land ska ha som yttersta mål att söka sanningen inom alla områden. Sanningen har nämligen en fantastisk förmåga att försvara sig själv, om vi bara tillåter den att göra det. Då kan många fördomar och missförstånd om kristen tro brytas ned och göra så att människor istället blir nyfikna på att den verkar vara så trovärdig. Om de sedan får höra det enkla budskapet om att Gud älskar dem, utgav sin egen Son för att förlåta och befria dem, och dessutom vill ha gemenskap med dem in i evigheten, så blir kristendomen plötsligt ett mycket attraktivt alternativ bland de som människor i vårt postmoderna samhälle möter.

Ola Hössjer, professor i matematisk statistik, Fellow vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerad i Theofilos vol. 6. nr. 3 (2014)