De flesta ungdomar drömmer och längtar efter kärlek livet ut. Men det är mycket prat om könsorgan, kondomer och könssjukdomar och mycket lite om kärlek, känslor och relationer, när RFSU får fritt fram att propagera för sina värderingar i skolornas undervisning i sex- och samlevnad, skriver leg psykolog Alf B Svensson.
Sex och samlevnad är ett av skolans viktigaste ämnen. Dåliga kunskaper på det området inverkar negativt på våra barns liv och hälsa och skapar betydligt större problem än ett dåligt betyg i engelska eller matematik. Därför är det oacceptabelt att det under många år varit fritt fram för RFSU att propagera för sina värderingar. Nu när skolan börjar sker det i samarbete med Utbildningsradion (UR) genom filmen ”Sex på kartan” och lärarhandledningen” Sexualkunskap.”
Att UR som ska stå för kvalitet och saklighet okritiskt förmedlar RFSU:s ytliga, subjektiva, ensidiga och mekaniska syn på sex är högst anmärkningsvärt. Men det är de flesta föräldrar, rektorer och skolpolitiker okunniga om. Frågan kommer därför aldrig upp i debatten.
När det gäller sex händer inte det mesta mellan benen utan mellan öronen. Men RFSU håller fortfarande mest till under bältet. Det är mycket prat om könsorgan, kondomer och könssjukdomar. Men inte mycket om kärlek, känslor och relationer. Våra 14-15 åringar får lära sig att ha sex på minst tjugo olika sätt. Men inget om hur man vårdar och fördjupar en kärleksrelation. Lärarna bör över huvud taget inte prata om kärlek.
Utelämnar viktig kunskap
RFSU och UR säger att man vill ge eleverna kunskap så de kan göra egna goda val. Samtidigt utelämnar man en mängd viktig kunskap som att sex ihop med kärlek ger mer tillfredställelse än om man bara är ”knullkompisar”. Eleverna får inte heller veta att ju fler de har sex med desto mindre får de ut av det. Läraren får inte säga som det är – att tjejer nästan aldrig frivilligt ställer upp på gruppsex. Då begränsar de våra barns frihet att själva fritt utforska det sexuella landskapet. Män åtalade för gruppvåldtäkter kommer därför även i framtiden försöka hävda att kvinnan var med på det.
Varje lektion ska ha ett tydligt hbt-perspektiv. Eventuella homo-, bi- och transelever ska känna igen sig. En lämplig lektionsförberedelse enligt lärarhandledningen ”Sexualkunskap” är därför att lärarlaget först arrangerar en egen dragshow inför varandra. I varje klass finns emellertid också elever som ser sex som något exklusivt. De vill vänta med sex tills de hittat någon som de vill dela sitt liv med. Att också inkludera och uppmuntra dessa elever är emellertid inget man lyfter fram.
Som på många andra områden är RFSU helt värdeneutral när det gäller otrohet. Trots att otrohet leder till konflikter och separationer som gör att många barn mår psykiskt dåligt och förlorar kontakten med en av föräldrarna. RFSU utelämnar inte bara barnperspektivet. Även folkhälsoperspektivet saknas. Man säger inget om vad trygga, stabila kärleksrelationer betyder för folkhälsan och samhällsekonomin.
De flesta ungdomar drömmer och längtar efter kärlek livet ut. En dröm som inte ryms i RFSU:s världsbild. Det är i stället en norm som man i likhet med många andra normer ifrågasätter. Det ungdomar i dag enligt en stor undersökning (UNGKAB09) saknar mest är att de inte fått veta något om hur man får ett förhållande att hålla. Ska vi i skolan inte bara ta upp snoppstorlekens betydelse, hur sperma smakar, lära ut hur man onanerar och rullar kondomer på gurkor eller kvastskaft kan inte RFSU ha monopol på undervisningen.
Lobbyorganisation
Att UR och skolan låter RFSU, som inte är en statlig myndighet utan en lobbyorganisation, ha så stort inflytande över sex- och samlevnadsundervisningen är som att låta Katolska kyrkan eller Pingströrelsen ha hand om undervisningen i religionskunskap. Det skulle ingen acceptera. I väntan på en nödvändig förändring måste vi föräldrar börja prata med våra barn om den kunskap och de värderingar vi har. Gör vi inte det tar vi inte vårt ansvar. Då sviker vi våra barn lika mycket som skolan, UR och RFSU gör.
Alf B Svensson
leg psykolog, författare, föreläsare
Artikeln var publicerad i GP 2012-08-21
Publicerad här med författarens medgivande.
